G The Beginning

Doktor Grandottes vidunderliga blick

September 1737

Issac Vasien och Enrique Spanjoren befinner sig hos Greve Hercule Gaston i Ardonaís då en brevduva kommer med nyheten om att en ökänd alkemists lägenhet har exploderat i staden Tours, ca 27 mil sydväst om Paris. Efter explosionen har även flera människor dött av oförklarig anledning. Enligt meddelandet är stämningen i Tours hätsk, och upprörda mobbar drar fram och attackerar samhällets utbölingar – zigenare, handikappade och judar – i vredesmod över denna häxmästare. Det anses att Gud straffat staden för att de levt i synd. Greven ber Isaac och Enrique att resa till Tours och ta reda på vad som hänt med doktor Grandotte och anledningen till explosionen. “Ta vägen via Paris, och ta med Gerard” säger greven, och RP:a beger sig ut på den skumpiga landsvägen mot Paris. De följs åt av Enriques vän och lärare – den enarmade, pensionerade kavallerilöjtnanten Pierre Decroix, samt Isaacs tystlåtne, 16-årige lärling och brorson Jon Vasien.

Paris 1737 är en vidunderlig syn för rollpersonerna. Gyttjiga gator och högar av sopor trängs med ett fullständigt gytter av människor. Underklassens tjänare och diversearbetare trängs med affärsmän och fina borgardamer klädda i senaste modet från hovet. Den gamla gotiska byggnaden som utgör parisuniversitetet (Sorbonne) är en imponerande syn där den reser sig över Quartier Latin på den vänstra stranden av Seine. Gerard har även han nåtts av bud om den hemska olyckan i Tours. “Som om den staden inte lidit nog”, yttrar sig en kollega och åsyftar de mystiska dödsfall som hemsökt staden senaste året.

Resan till Tours tar två dagar med häst och vagn genom den soldränkta, magnifika Loire dalen med dess slott, tunga äppelträd och många romanska bykyrkor. Väl framme vid den historiska staden med dess medeltida kvarter omgårdad av stadsmur, möter rollpersonerna en stor grupp zigenare. De omgärdar vagnen, och tigger mat och pengar. De vittnar om trakasserier och misshandel från ortsbefolkningen, och berättar även att flera zigenare lynchats av mobbar.

Inne i Tours är stämningen bland invånarna upprörd. Lukten av kvicksilver och arsenik hänger fortfarande över staden med sin medeltida ringmur och karakteristiska trånga, slingrande gator. Det har gått en vecka sen explosionen, men katedralen ringer fortfarande till mässa varje dag för botgöring och syndernas förlåtelse. På Gerards inrådan checkar ni in på det ståndsmässiga och svindyra Hotel Le Prince L’Charm, där t.o.m den bistre spanske soldaten Enrique dras med av flärden och klumpigt minglar ut i kristallsalen med sin rosa kostym av senaste snitt.

Ni frågar er fram till doktor Grandottes hus, som ligger vid placé Plumerau, ett torg omgärdat av medeltida korsvirkeshus med branta sadeltak av skiffer och 3-4 våningars tegelbyggnader från renässansen med eroderade bruna fasader. Doktor Grandottes lägenhet låg på översta våningen i ett av korsvirkeshusen, men är nu helt utblåst av explosionen och sotsvart bråte ligger blottat mot himlen. En uttråkad stadsvakt stoppar halvhjärtat er från att gå in i huset och upp till resterna av doktorns lägenhet, men några ören övertalar honom. Han berättar även att han såg 5 kroppar bäras iväg till kapellet; “De vá bara kol, som om djevulen själv bränt dem…”.

Uppe bland brandresterna hittar ni lite underliga sotade järnbeslag, som brukar användas till kistor eller skåp. Plötsligt dyker det upp en tokig kärring med håret på ända som börjar gasta och skrika åt RP:na. Det visar sig vara hyresvärdinnan mme Nanon, som tror att ni är simpla plundrare. Gerard lugnar ner henne, och hon börjar beklaga sig över tragedin med sitt hyreshus. Hon berättar att doktor Grandotte oftast höll sig för sig själv i sin våning helt uppslukad av sitt vetenskapliga arbete. Många gånger kunde hon höra honom arbeta nätterna igenom. Exakt vad vet hon inte, med det måste varit något fruktansvärt lärt och utbildat eftersom han ofta var på universitetet och läste böcker. (“Han borde kanske ha gått mer på gudstjänst istället…”). Natten då allt exploderade, så hörde mme Nanon upprörda röster och oväsen från hans våning strax innan det small. Detta var något av ett mysterium för tanten, eftersom doktorn henne veterligen inte hade några bekanta som han bjöd upp, förutom den där skurkaktige snickare Benoit som verkar utfört något slags jobb åt doktorn. Hon berättar även att doktorn hyrde en stallplats på andra sidan torget för sin droska.

Tillbaka ner på torget träffar ni en liten snorunge som för en peng berättar att han såg 5 män gå in i doktorns hus den aktuella kvällen. Ni korsar torget och plöjer genom papper som virvlar runt i vinden. I stallet står doktorns täckta, fyrhjuliga svartpolerade vagn. I den finns det sågspån, underliga krokar i innertaket och det luktar starkt av djur. Isaac finner en fjäder av okänd fågelart. Ni drar slutsatsen att någon har haft ett djur i vagnen tidigare.

Ni beger er till den reslige och tyslåtne snickaren Benoit, som berättar att han drar sig till minnes att han byggt en låda av ovanlig konstruktion till doktorn. I ena änden av lådan skulle fanns en mindre låda som kunde dras in eller ut och tydligen skulle fungera som matlucka. Han fick intrycket att doktorn skulle använda lådan som bur för ett mindre djur, men underligt nog saknade konstruktionen helt gallerfönster, och tydligen lät han det stackars djuret vistas helt i mörker. Med tanke på hur väldigt små lufthålen skulle vara, så gissade Benoit på att det var en orm doktorn tänkte förvara i lådan.

I det kylslagna kapellet visar diakon Sieviang er kropparna (efter en liten donation i fattigbössan) som ligger på stenbänkar täckta av vita lakan. Ni lyfter på ett lakan, och rycker till inför de sönderbrända kropparna förvridna i groteska positioner. På natten smyger ni er ostörda tillbaka till kapellet för att undersöka de arma satarna.
På en av kropparna kan ni skönja en typisk lösketatuering av en naken kvinna. En annan kropp saknar tre fingrar på ena handen och flera av kropparna saknar tänder. Några kroppar har dolkar i sina bälten. Men en av kropparna har en mässingsring på ena fingret med en alkemisk symbol (som senare visar sig vara tecknet för kvicksilver) samt ett judiskt halssmycke med sefiroten Hokhmah (“Visdom”). I en annan del av kapellet ryggar ni till för en fasansfull upptäckt av en kropp, inte bränd, men uppspärrade ögon och skräcklaget ansikte. Händerna är lyfta och har fastnat i en posé av att försöka skydda sitt rödfläckiga ansikte.

Hos brandchefen Luodvi Passandreu, Tour’s strikt plikttrogne brandchef, får ni höra att branden föregicks av en stor explosion. Doktorns lägenhet låg på högsta våningen, och övriga hyresgäster har som av ett mirakel klarat sig. Släckningen rönte stor uppmärksamhet bland stadens mer skumma element, medan vanliga stadsbor uppretat pratade om “häxdoktorn och hans kontakter med djävulen”.
Luodvi berättar även att efter exposionen började dödsfallen! Ett halvt dussin människor i stadens sydvästra delar hittas mystiskt avlidna med fläckig hud och ansikten förvridna i skräck. Det ryktas om epidemi, om giftmord men allra mest ryktas det om det Onda ögat… Zigenare börjar fördrivas eller lynchas av uppretade folkmassor, och även mot främlingar och utlänningar är misstänksamheten stor, som om satan själv gick förklädd bland dem. Trots detta stiger dödstalen, och man börjar prata om Guds straff istället. Ärkebiskop Louis Jacques de Chapte de Rastignac manar till mässor för botgöring, och folket vallfärdar till smockfulla kyrkor för att tända ljus till skyddshelgonet St Martin.

Åter på torget yr det fortfarande omkring brända papper från explosionen, och efter flera dagar i staden bestämmer ni er för att samla ihop och läsa några av dem. Det visar sig vara vetenskapliga anteckningar, och ni lyckas pussla ihop:
“.. Aristoteles hade rätt; blicken kan föränd.. världen… / Det onda ögat är blott ett blekt minne av den sanna transmutationen… / Regulus Basilisk; Den Sanna Stenen! / tupp..g värpt när Sirius står…/ padda på en gödselstack / I natt kläckt.s .d. äntlig.n! /Kan höra den inne i låd.. / vecka 3: Tycks som om… / inverkan på levande organ / kvicksilver och arseni.. .örångas och lämnar endast saltet! /”

Universitetet lyckas Gerard med sin akademiska bakgrund få den högdragne bibliotekarien Francoise Bummeron att ge honom tillgång till de böcker som doktor Grandotte brukade läsa. Det handlade om böcker skrivna av Plinius den äldre och Isidorus av Sevilla, men även alkemi, romaner, heraldik och teologi samt medeltida bibeln. Efter dagar av studier med fokus om Regulus Basilisk, så får ni veta att Basilisken är en vanligt förekommande symbol inom alkemin. Fabeldjurets förmåga att döda på avstånd med endast en blick har sammankopplats med den alkemiska transmutationen av ämnen och basilikens uppträder i många texter som symbol för den vises sten, diverse olika elixir och andra företeelser. I många texter nämns besten som en verklig existerande varelse och en spridd uppfattning inom alkemin är att silver som gnids med askan från en död basilisk antar guldglans, eller helt transmuterar till Guld!

Plinius den Äldre beskiver i det åttonde bandet av Naturalis Historia basilisken som en orm med förmågan att slingra med sitt vitfläckiga huvud upprätt. Dess blick är dödande, dess andedräkt ödelägger omgivningen och dess gift så kraftigt att det påstås vid ett tillfälle ha färdats genom ett spjut och förgiftat inte bara jägaren som genomborrat basilisken, utan även hästen han red på. Det enda sättet att döda en basilisk skulle vara att släppa in en vessla i dess håla. (Gerard drar slutsatsen att Plinius den äldre med största sannolikhet hört berättelser om den egyptiska kobran, som spottar gift, ringlar med upprätt huvud och vars naturliga fiende är mungon.)
Basilisken omnämns på flera ställen i bibeln:
For behold, I will send serpents, cockatrices, among you, which will not be charmed, and they shall bite thou, saith the Lord
Jeremia 8:17

Enligt Isidorus av Sevilla är basilisken ett odjur med tuppkropp, ormsvans och paddögon. Den kallas för Ormarnas Konung eftersom dess huvud pryds av vita fläckar eller horn som liknar en krona. Basilisken är ofantligt giftig, dess andedräkt sägs fälla fåglar till marken den kan döda med endast en blick. Likt skorpionen säs den hålla till i öknar och grottor. Dess fiende är vesslan, vars lukt den avskyr.

Myt eller inte – Enrique beger sig i alla fall genast ut på landsbygden för att fånga sig en vessla, som han sen håller fången i en säck i hans ryggsäck.

Ni blir nu övertygade om att det är den mytologiska varelsen Basilisk som orsakar de mystiska dödsfallen, och att Doktor Grandotte tycks ha något med dess existens att göra.

Era undersökningar drar till sig stadsvaktens uppmärksamhet, och Isaac och Enrique får spendera några timmar i en smutsig cell innan de lyckats övertyga den stilige, parfymindränkte Kapten Duval om sin oskuld.
Kapten Duval berättar om flera tidigare mystiska dödsfall i staden förra sommaren som påminde om de som nu hemsökt Tours efter explosionen. Offren tycks ha skrämts till döds, eller förgiftats med stor smärta och kramper. Det enda vittnet, en berusad tändsticksförsäljare, talade om att han sett en fyrhjulig vagn köra från platsen. Det flesta i staden var då övertygade om att det var djävulens verk. Efter spaning och undersökning lyckades stadsvakten gripa en zigenare vid namn Rodolfo Dorian. Han greps och avrättades, medan hans syster sattes i fängelse för utpressning, eftersom de dödas familjer börjat få utpressarbrev för att undvika fler bestraffningar. Kaptenen berättar även att kriminella ur familjen Le Chat setts vid släckningsarbetet, och att de varit väldigt upprörda.

Nästa morgon vaknar ni med nyheten att dödsfall nu inträffat söder om staden i byn Savonnieres! Ni sadlar era hästar – och Gerards vagn – för att bege er ut från Tours – I dödens spår

Ni korsar floden Cher på den fallfärdiga gotiska stenbron, och följer floden 13 km söderut till byn Savonnieres. Byn består av ett par dussin träruckel som klättrar upp från CHers strand mot två dystra 1100-tals krykor. Där möts ni omedelbart av ett uppbåd med uppretade bybor med högafflar och veteslagor, som kastar sten och ruttna grönsaker. De ropar åt er att hålla er undan, kanske för att de anklagar främlingar för att spridit döden till deras pittoreska lilla by.

Skrämda av uppbådet rider ni vidare sydväst längs med landsvägen till den lilla byn Villandry, och slottet Chateau de Villandry; en historisk plats i Frankrike från freden med England 1190. Slottet blev särskilt känt för sin ofantliga trädgård med makalös prakt. Numera visar sig slottet vara fallfärdigt och trädgården en vildvuxen djungel. Ni bultar på porten, och en högdragen, fisförnäm betjänt öppnar porten och frågar vad ni vill markis Balthazar Le Breton av Villandry?. Den icke så finkänslige Enrique skräder inte på orden, utan (till Gerards stora förskräckelse) trycker upp sin musköt under betjäntens haka, och kräver att få träffa markisen. Betjänten ber att få bli skonad, och går in för att hämta markisen. Men istället barrikaderar dom sig på ovanvåningen bakom ett omkullvält skrivbord. Flintlåsvapen avlossas i båda riktningarna, men tillslut kapitulerar den livrädde gamle adelsmannen och hans harmynte betjänt. Skakandes står de med händer sträckta, då Enrique kräver att de “berättar om basilisken”…! De tror nu att ni är galna och ska döda dem. Efter en lång pratstund så visar det sig att markisen inte alls är inblandad i vad som inträffat i Tours. Men då han får höra att ni jagar ett legendariskt odjur, så stiger den 70-årige gubbens puls, och blir eld och lågor i sin iver att hjälpa er. Han erbjuder er rustning och en massiv spegel till hjälp mot basilisken. Ni drar er till minnes att basilisken trivs bäst i öknar och grottor, och markisen berättar att det finns ett dagbrott med kalkstensgrottor inte långt från slottet.

I kalkstensbrottet finner ni spår som leder fram till en gruvgång låst av en trägallerdörr med hänglås. Isaac dyrkar upp låset, och där inne ligger en illa åtgången, bakbunden reseförsäljare. Plötsligt omringas ni av en grupp vanställda människor; haltande, hålögda med deformerade skelett går de till anfall med krattor, påkar och hackor. De tycks ledas av en kvinna med stripigt svart hår som bär en gul ansiktsmask som en fågel, fast med stora klotrunda paddögon. Ni besegrar dem snabbt, särskilt då löjtnant Pierre sänker två av dem med sina två flintlåspistoler. Det visar sig vara utstötta, handikappade från engelska sjukan (Rakit) , som bosatt sig i en liten by och skapat en bisarr kult till något de kallade Le Reine (drottningen). Den befirade resefösäljaren berättar att de vanställda fångade honom, och offrade honom i gruvan till denna helgedom.

In i kalkstensgrottorna är det kallt, mörkt och fuktigt. Stalaktiter och stalagmiter, små pölar och djupa slukhål och klippblock om vart annat. Vissa fynd tyder på att denna grotta var känd redan på romartiden. Längst in i grottsystemet kommer ni fram till en sal med torrare luft, och där en skarp animalisk stank hänger tungt i luften. Vesslan sprattlar och krumbuktar sig i sin säck, och Enrique släpper lös den. Vesslan ilar iväg och en kort strid utkämpas bakom en sten. Plötsligt hoppar en märklig varelse upp på stenen; en föga imponerande blekfjällig, ödleliknande, 45 cm lång, med ormsvans, spensliga fågelben, flaxande hönsvingar, ilsket strirrande paddögon och en tuppkam som gubbar på huvudet. Ett väsande ekar mellan grottväggarna. Enrique avfyrar ett muskötskott – men missar! Löjtnant Pierre faller skikande till marken – död!. Enrique avfyrar sin andra pipa – fullträff!, och hönsfjädrar yr omkring när den lilla besten flyger baklänges in i mörkret av kraften från kulan. Striden är över.
Gerard tar varsamt med sig kroppen av den döda basilisken med sig i en säck.

Tillbaks i Tours så övernattar ni en natt. Den natten lyckas Issac få kontakt med stadens underjordiska synagoga gömd i en källare. Rabbi Abel Renát, en rundlätt gråhårig man, berättar att Grandotte var något av församlingens svarta får, och många undrade hur han kunde bedriva sin forkning med så dyra inköp och utan att ha något annat arbete eller beskyddare. Han sågs ofta med zigenare, även de två syskonen som dömdes för morden och utpressningarna förra året.

Ni lämnar Tours med tanken om att Doktor Grandotte, er uppdragsgivares gode vän, kanske inte var en oskyldig vetenskapsman när allt kom omkring.

Tillbaka i Paris, så utför Gerard tillsammans med en zoolog-kollega på Sarbonne en uppstoppning av kreaturet, som dock blir ohyggligt misslyckat, en styggelse att betrakta. Det hindrar dock inte att det sker en offentlig förevisning i stora föreläsningssalen med hela stadens inbjudna prominenter. Det blir en fantastiskt succé, och Gerard D’Estaing au Rochembeau’s namn sprids med ära i den akademiska världen. Den gamle veternskapsmannen får en utmärkelse av universitetet, bjuds in till de finaste salongerna, de finaste festerna, och får tillslut även en inbjudan till Hertigen av Strasbourgs årliga Vinterbal i december. Hans lycka är gjord, och nu tillhör han den absoluta gräddan bland vetenskapsmän i Paris.

Enrique och Isaac beger sig tillbaka till Baron Hercule Gaston för att redogöra för hans vän Doktor Grandotte och händelserna i Tours.

Så kommer den kalla vintern 1737…

Comments

Maddji

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.