G The Beginning

Domarens Hus

December 1737

Det är vargavinter. Snön ligger tung över åkrar och tak, kylan är bister, och vinden viner runt husknutarna. Ni – Enrique, Gerard, Isaac med brorson Jon – är på väg till Strasbourg, inbjudna till Hertig Temerý de Guchac’s årliga Vintermaskeradbal. Ja i själva verket är det den numera välkände vetenskapsmannen Gerard som är inbjuden, men ni övriga är medbjudna som adjutanter. Färden går genom nordöstra Frankrike i en gumpig droska ur Konungens reguljärtrafik. Med i vagnen finns även en äldre man med grånat hår och glasögon på nästippen. Han presenterar sig som Baffó, klockmakare, på väg tillbaka till sin hemby Villany-su-mer för en begravning. Vid skymningen så kör droskan in i en tät, snötyngd skog på väg in mot byn.

Då i en vägkrök, hörs en kraftig duns uppe på droskans tak. I nästa sekund ser ni genom sidorutan hur någon – kusken – faller av vagnen, men hästarna dundrar på i hög fart. Enrique sträcker sig ut genom fönstret, och ser en man som står på taket med tyglarna i handen, och manar på ekipaget att öka farten. Mannen är klädd i trekornshatt, har en lång livrock, pistol i bältet och en metallmask över ansiktet. Plötsligt svänger han av vagnen från vägen, och nerför en liten slänt i fruktansvärt hög fart. Allt och alla rumlar runt inne i droskan. Droskan åker långt ut på en frusen sjö, hästarna halkar omkull och droskan snurrar sakta runt på isen ett varv innan den stannar. Mannen med masken är borta. Hästarna gnäggar och frustar när de försöker resa sig. Med ett oroväckande knakande, så börjar isen spricka, och nu blir det bråttom!

Alla börjar samtidigt ta sig ut ur vagnen, samtidigt som ekipaget bryter igenom isen och ner i det 4-gradiga vattnet. Ni försöker hoppa från vagnen över vattnet bort till säker is. Några lyckas, t.ex Baffo´, andra hamnar i vattnet och får kämpa sig upp på isen. Nu hörs en skarp knall, ett pistolskott, och urmakaren Baffo´ ramlar i vattnet skjuten i huvudet. Den maskerade mannen dröjer sig kvar några sekunder för att beskåda sitt verk, innan han vänder om och försvinner in i vintermörkret. Hästar och droska försvinner ner i sjöns bråddjup, tillsammans med en hel del utrustning.

Trötta, nerkylda, skräckslagna och skadade försöker ni rädda det som räddas kan, och tar er upp på vägen igen. Efter 100 m rundar ni en krök, och ser de snötäckta husen i byn Villany-su-mer. En kvinna möter er på vägen, och leder er in i hennes varma stuga där ni insvepta i filtar tinar upp framför den öppna spisen. Kvinnan ger er varm soppa, och presneterar sig som Lucrezia Bodon. Dagen efter mår ni bättre, men ni märker ganska snart att Lucrezia är sorgsen med rödsvullna ögon. Det visar sig att hennes son Luca nyligen avlidit. Han arbetade som läkare på hospitalet några kilometer vidare mot Strasbourgh. Han omkom på arbetsplatsen, men modern Lucretzia förvägras att få hans kropp till begravning, eftersom han tydligen som en sista önskan skänkt sin kropp till den medecinska vetenskapen, och först därefter ska bli begravd i vigd jord. Hon bönar och ber er att, som en gentjänst, ta reda på vad som skett Luca, och föra tillbaka hans kropp för begravning. Ni går givetsvis med på att undersöka saken åt denna stackars arma moder. Lucrezia blir öveväldigad av lycka och mycket tacksamma mot er, vilket kvinnotjusaren Enrique inte är sen att utnyttja kvällen efter i sänghalmen.

Villany-su-mer är en liten by om ca 30 små typiskt franska vitkalkade längor med halmtak, beläget mitt mellan Paris-Strasbourgh i distriktet Champagne-Ardenne, på ett öppet fält mitt i en tät blandskog. Mitt i byn finns en liten romansk bykyrka, och bakom den nerför en slänt ligger kyrkogården. På en höjd ca 800 m utanför byn tronar en ståtlig men förfallen herrgård med förbommade fönster. Ingen i byn tycks vilja befinna sig nära herrgården.

Hospitalet är ett förfallet kråkslott, övertaget av konungen efter att slottets ägare spelat bort det. Stenhuset är byggt i 3 våningar med högt i tak. De stora salarna används som sjukhussalar för krigsskadade och andra som behöver medecinsk vård. En våning fungerar som dårhus med låsbara mindre celler och bisarra “behandlingsrum”. Här förekommer den mest framstående behandlingen av sinnesslös som åderlåtning, lavemang, iskalla bad, skallskruv och högläsning ur bibeln. Piskrapp och isolering är vanliga bestraffningsmetoder vid akutsituationer. Här finns nu ett 50-tal olika patienter, de flesta sinnesförvirrade, under överläkare Parotti. Parotti är en 50-årig vetenskapsman med anatomi som specialintresse. Han hörs på långt håll i korridorerna när han kommer gående i sina högskaftade ridstövlar.

Överläkaren påstår att Luca fallit nerför en stentrappa, en ren olyckshändelse. Efter en del övrtalning får Gerard se den döde Lucas kropp, som undersöker och kommer fram till att han tycks blivit strypt! Under tiden lägger Enrique märke till att alla läkare och assistenter på hospitalet är beväpnade eller håller på att förbereda vapen. Isaac smyger iväg, och träffar en patient som galet väser: “Jag visste det, dom kunde inte hålla honom fången… hihi, haha…Jeromé!”. Patienten visar Isaac till denne Jeromé’s rum. Det är låst, men Issac dyrkar uppå dörren. Där finns bara en brits med gammal filt, samt massa klotter på stenväggarna, skrivet med naglar och blod. Det enda som Issac lyckas tyda är “Jeromé”, “4 judas”, “Fader”, “Hämnd”. Överläkaren skriver i alla fall ett brev som ni ska lämna till byprästen, att Luca ska begravas på Hospitalets bekostnad.

Tillbaks till byn med hästsläden upptäcker ni ett nyligen nerbränt hus. Efter att ha pratat runt i byn, bl.a. med gästgivaren Elisia på Rouge Tabernet och bykonstapeln Pascal, så framkommer att det är smeden Lucios hem som brunnit ned, och Lucio och hans familj blev innebrända. Alla tycker det är underligt att Lucio inte lyckades ta sig ut, och att brandförloppet var väldigt snabbt. Troligen är det dock eldfly från hans smedja som spritt sig till halmtaket som är anledningen. En annan bybor klagar över att det finns en tjuv i byn som stjäl höns. Klockmakaren Baffó känner några till, han flyttade från byn för över 10år sedan. Ingen känner dock till någon som heter Jeromé.

Ni frågar även om den övergivna herrgården, och får efter mycket tvekan och nervösa bybor höra berättelsen om Domaren:
“Jacques Diasó du Campernel, tidigare konsul i Ungern, känd för sin veka fysik och osäkra , veliga person. Jacques återvände till Frankrike på gamla dar, och det sägs att något hade hänt i Ungern som tvingade honom lämna landet. Väl tillbaka upptäckte han att hans släkt hade förlorat alla sina egendomar, och hans fru och barn lämnade honom för sin älskare kort därefter. Det enda som fanns tillgängligt var en tjänst som fredsdomare ute på landsbygden. Jacques var nu en gammal, bitter, förolämpad adelsman som förlorat allt. Befolkningen drabbades hårt. Domaren var en fasansfull man, som med tiden dömde ut allt hårdare straff. Han fann nöje i att personligen bevittna hängningar, vilka skedde med snara inne i domsalen i hans herrgård. Allt fler avrättades och Domaren var en tyrann ingen vågade gå mot. En dag för 13 år sedan måste Domarens samvete kommit ikapp honom, för han tog sitt liv genom att hänga sig i samma snara inne i domsalen. Det sägs att han var en man så hård och ond att han varken accepterades i himmlen eller helvete, utan nu hemsöker sitt gamla hus…”

Ni besöker byns lilla kyrka, och byprästen Giuseppe är en nedstämd men ödmjuk man, som beklagar sig stort över sin vän Lucios död. När ni frågar om Luca vet han inget, men om Jeromé och Baffó ändrar prästen sinnesstämning och blir upprörd, närmast skräckslagen. Han påstår att han inget vet, och kör därefter ut er kyrkan och låser.

Ett snabbt besök tillbaka till hospitalet där ni konfronterar en läkarassistent med uppgifterna om denne Jeromé, så får ni veta att han var en okänd man som togs in för behandling för 13 år sen och var mycket sjuk. Sinnessjuk. Han bar även en mask pga en sällsynt hudsjukdom i ansiktet, kanske en variant av spetälska. Han blev överläkare Parottis personlige patient, ingen annan fick behandla honom. Han rymde för en vecka sen.

På kvällen beslutar ni er ändå för att undersöka den mystiska herrgården, fattas bara!
Ni pulsar i snön från byn upp till den dystra herrgården. En väg ingen i byn tycks ha vandrat, med tanken på att era fotsteg är de första i snön. Snön yr och vinden tjuter.
Ni bryter lätt in genom ytterporten som endast är låst med en uppspikad planka. Inne i huset är det mörkt och kallt. Spindelväv hänger i olika hörn och mellan olika skrymslen, och dammlagret ligger tjockt. Ni tänder era lyktor med darrande fingrar, men de tycks inte lysa upp särskilt mycket. Ganska snart upptäcker ni andra fotspår i dammet på golven.

Rummen är fortfarande möblerade som de var för 13 år sedan. Några få inbrott har skett där ljusstakar och silver mm försvunnit, men de stora sakerna står orörda täckta av damm och spindelväv. På en vägg i ett galleri hänger en tavla av en äldre man i domarperuk sittande brevid en mycket yngre dam med påsar under ögonen och likblek hy. Framför dem står en blek, mörkhårig pojke i finkläder.

På övervåningen finner ni en låst lönndörr som Isaac skickligt dyrkar upp. Ni kommer in i ett litet rum med fönster som vetter mot husen i byn, där ni finner en dagbok och några nyligen plockade hönor, halvt uppätna. Boken bör titlen “Journalen”, och innehåller finstilta texter som beskriver olika juridiska processer och noteringar. Väldigt många anses skyldiga, och andelen dödsdömda är överväldigande – samtliga till hängning. Ett brev faller ut ur boken:
“Käre Far, jag svarar på din inbjudan och reser snarast för att återse dig och få en första blick på vad du skapat i denna ensliga by jag inte visste fanns. Vad jag har hört från dig måste du verkligen vara en viktig man där. Det ska bli trevligt att se dig igen, jag besöker min moders grav dagligen och hoppas någon kan ta hand om den medan jag är borta. Din son, Jeromé”

I biblioteket står fortfarande rader med tunga 2.5 meter höga bokhyllor fullspäckade med tjocka volymer. Gererad blir naturligtvis intresserad och börjar med stort intresse granska böckerna. Plötsligt går en kall, svag vindpust genom biblioteket, och till er stora förskräckelse börjar en av de tunga bokhyllorna att välta… rakt över Gerard, som står och läser i en bok med stort ointresse. Han hinner precis titta upp från sina läsglasögon då bokhyllan slår ner och krossar den tunne vetenskapsmannen under sin väldiga tyngd. Hans lilla apa hoppar förskräckt undan, och tjuter och skriker av dödsångest. Gererad D’Estaing du Rochembeau är död!

Ni kommer sen in i domsalen, husets största rum, där den brutale Domaren en gång härskade. Det är en sal med höga, rundade fönster täckta av galler. I ena delen av rummet finns ett högt podium där domaren satt, och bakom den en gigantisk, dammig tavla. Övriga salen har dubbla rader med åhörarbänkar med en gång mitt mellan dem. Framför podiet hänger det en hängsnara, fastbunden i salens takbjälkar. Ni stryker bort dammet, och tavlan visar sig föreställa ett mörkt porträtt av en tillsynes mycket barsk domare. När ni lämnar salen, så går Isaacs brorson Jon sist, en ren slump. Dörren smäller igenom bakom er, med Jär på andra sidan inne i domsalen. Jon skriker av skräck, och ni försöker våldsamt forcera dörren utan lycka. Jon flämtar “nej,nej… snälla.. skona mig” medan Isaac med skakande finrar försöker dyrka upp dörren. Men det tar för lång tid. Ropen tystnar, och efter några minuter när dörren dyrkats upp, hänger Jon död i snaran.

Skräckslagna ger ni ut från herrgården. På baksidan av herrgården finner ni spår i snön som leder in i ett uppbrutet fönster. Ni spårar dem genom skogen, något har gått fram och tillbaka flera gånger, ända bort till hospitalet.

Ni beger er tillbaka till mme Lucretzia, för att utnyttja hennes gästfrihet, kropparna efter Jon och Gerard lägger ni i hennes vedbod tills i morgon. På natten är ni skärrade. Enrique verkar märkbart lugn, men juden Isaac är i det närmaste skräckslagna, förvirrad och paranoid. De två turas om att hålla vakt under natten. Under sin vakt så sitter Issac i skräddarstil med en laddad pistol i handen, men somnar trots alla försök att hålla sig vaken. Han väcks plötsligt av en ruskande hand, och i sitt sinnesförvirrade töcken så avfyrar han sin flintlåspistol och träffar Lucretzia rätt i skallen med ett dödande skott. Enrique svär högt på spanska, och lämnar genast huset. Issac hamnar i panik, och blir livrädd för att dömas till döden för mord. Jude som han är har han inte stora chanser i en domstol. Han gör det enda logiska – tänder eld på huset, som snabbt blir övertänt! Bybor anländer för släckningsarbete, medan Isaac kallar på hjälp nere i byn.

Då hörs skrik från kyrkan. Isaac rusar dit och hittar prästen Guiseppe hängd i en snara inne i kyrkan. Under honom ligger en bägare med vin urdrucken. Snart därefter får Isaac och Enrique höra att överläkaren Parotti är på väg upp mot herrgården beväpnad med en musköt. De bestämmer sig för att följa efter honom omedelbart. Det råder fullkomligt kaos.

Ni kommer återigen in i domsalen. På podiet sitter Domaren! Fast mörk i ansiktet med röda, kalla ögon. Klädd i en post-allonge peruk och blå livrock. Tavlan bakom honom är helt tom. I snaran hänger överläkaren Parotti sprattlandes för sitt liv. Vid åhörarbänkarna står mannen med masken med dragna vapen. Han attackerar er och träffar Enrique allvarligt i bröstkorgen med ett pistolskott för att sen dra sin värja. Enrique avlossar första skottet, missar. Men andra skottet träffar mannen i magen med fruktansvärd kraft, som slungas till marken medeveteslös. Minuten senare har han dött av skadan. Genom att skära sönder tavlan så försvinner även domarens våldnad. Ni lyckas i sista stund rädda överläkaren från att strypas till döds.

Den nu sönderbrutne överläkaren Pirotti och Enrique förs till hospitalet för vård.
Pirotti berättar senare att mannen i masken hette Jeromé Diasó du Campernel, son till Domaren. Han berättar även vad som skedde för 13 år sen. Några bybor fick nog av Domarens tyranni. De insåg att de aldrig skulle kunna avsätta honom, utan beslöt att mörda honom. Prästen Guiseppe, Överläkare Parotti, smeden Lucio och urmakaren Baffó slöt en pakt, och en kulen höstkväll tog de sig upp till herrgården, och avrättade domaren i sin egen galge. Deras plågoande var död. “Vad hade vi för val” ,jämrar sig Parotti. Men osannolikt nog dök plötsligt Jeromé, domarens son, upp i dörröppningen, och upptäckte vad skamligt de gjort. De sammansvurna kunde inte med att ta livet av en oskyldig, men samtidigt insåg de att om de släppte honom fri, skulle de alla riskera dödstraff för mordet på en adelsman. De beslöt att låsa in honom som patient på överläkarens dårhus. Han spändes på en mask för att ingen skulle känna igen honom, och endast överläkaren kände till hans identitet och var den ende som fick “behandla” honom under alla dessa år.

Branden hos Lucretzia skyllde byn på Jeromé, att han försökt undanröja er som sökt efter sanningen. Trots all död och tragedi, så är alla i byn lättade över att förbannelsen är bruten och hemsökelsen över.

Ni letar fram Gerards och Jons nu brandskadade kroppar ur Lucretzias brandskadade vedbod, och beger er tillbaka. Någon vintermaskeradbal inser ni att det inte kommer att bli.
Enrique beger sig till sin beskyddare Baron Hercule. Issac med Jons kropp till Strasbourgh för en familjebegravning.
Gerards kropp körs för några penningar tillbaka till Paris och Sorbonne, där han får en storslagen begravning i Notre Dame med besökare som han aldrig kunnat föreställa sig. Den gamle vetenskapsmannen dog verkligen på toppen av sin karriär, med den zoologiska sensationen i färskt minne hos Paris celebriteter.

Så blir det konungens år 1738.

Comments

Maddji

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.