Liv och Leverne 1700 tal

Mode

Modet under Ludvig XIVs tid (Barock)

Modet undergick ännu en förändring då Frankrike blev modenation på 1660-talet. Under denna tid kom peruken att bli ett betydelsefullt element i klädedräkten. Modet växlade snabbt, samtida källor nämner upp till sju gånger per år.

Mansdräkten blev plötsligt viktigare än kvinnodräkten – mansklädseln “femininiserades” och en viktig detalj var de vida, knäkorta och nedtill spetsprydda benkläderna, som påminde om en kjol, s.k. “petticoat breeches” eller rhengrevebyxor på svenska, vilka dock försvann runt 1680. Under senare delen av 1600-talet kom rocken, s.k. just-au-corps, i bruk. I början var den snäv med lågt sittande fickor och oftast överdådigt dekorerad så att nästan hela rocken täcktes, men runt 1690 vidgades den så att skörtet blev avsevärt större och broderierna blev något mindre aggressivt framträdande. Männen började också knyta en duk om halsen, kravatt, oftast av spetskantat linne, och detta blev en föregångare till slipsen.

Under 1660-och 1670-talet stod kvinnodräkten mycket riktigt i skuggan av mansdräkten, men även denna förändrades; de mörka färgerna försvann och ersattes av gult, smaragd och äppelgrönt och rött, midjan kom tillbaka, hårt åtsnörd med korsett, urringningen blev djupare, ärmarna blev kortare och kjolarna draperades bakåt i släp. Vid 1680 blev även kvinnomodet mer avancerat och ändrade silhuett; kjolarna draperades nu så starkt bakåt att de påminde om turnyrer, ärmarna hade fått den form de skulle ha under hela 1700-talet; snäva, armbågskorta och med spetsvolang som manchett. Den största nyheten på kvinnosidan var fontangen, som blev modern på 1680-talet och sedan kom att ingå i den spanska nationaldräkten, det var en mössa eller en hårprydnad av plisserat, stärkt tyg som stod rakt upp från huvudet över ansiktet. Frisyren var från början knut i nacken och lockar vid sidorna, men efter fontangen blev modern sattes det upp över pannan i ett moln av lockar.

Runt 1700 var det populärt bland både herrar och damer att bära kravatt “à la Steinkirk”, en löst knuten, relativt lång, kravatt som sedan träddes genom rockens sjunde hål. Den sades ha uppkommit i slaget vid Steinkirk 1692, då soldaterna fått bråttom och inte hunnit knyta kravatterna så som det var tänkt. Silkesstrumporna blev populära, så populära att det lät inrättas en manufaktur i närheten av Paris med tvåhundra vävstolar för tillverkning av silkesstrumpor.

Modefärgerna, som varit mörka i hundra år, blev nu mer färggranna; under denna tid var scharlakansrött, rosa och himmelsblått, emedan Ludvig XIV personligen föredrog brunt. Under denna tid uppkom även de första skönhetsplåstren, de så kallade moucherna. Dessa små svarta ting, utformade till minimalt små hel- eller halvmånar, stjärnor eller hjärtan, ansågs förhöja ansiktets tjuskraft.

Rokokon 1730-1789

Drottning Lovisa Ulrika i den platta frisyr och den panierstyvkjol som var moderna under tiden 1730-1770. Drottning Juliana Maria (1729-96) målad av Vigilius Erichson cirka 1780, i 1770-talets typiska höga frisyr.Rokoko kallas det mode som var populärt under tidsperioden 1730-1780. Ordet Rokoko betyder överdrivet. Frankrike var modenationen under 1700-talet.

Modet började förändras för båda könen i och med kungens död 1715. År 1718 blev styvkjolen, så kallade paniers moderna; detta var ett slags krinolin, men till skillnad från 1800-talets krinolin, bredde den sig ut enbart åt sidorna, vilket gjorde den betydligt mer bekväm att röra sig i och sitta i. År 1730 var det mode färdigutvecklat, som skulle vara ganska oförändrat fram till 1770. För kvinnans del en klänning, som var öppen framtill och togs på som en rock över en underkjol och knöts fast med rosetter på framsidan över en hårt åtsnörd korsett och styvkjolen, som kallades panier eller pocher. Ärmarna räckte till armbågen och avslutades med en volang. Mannen bar en rock över en väst, skjorta och snäva knäbyxor. Dessa grundmodeller för mansdräkten och kvinnodräkten kvarstod oförändrade i fyrtio år. De enda nyheterna var att klänningen 1750 fick ett släp, som räckte från axlarna till marken, och att styvkjolen växte för att nå sitt maximum under 1740-talet. Detta påverkade även mansdräkten; männen bar knälånga skört som stärktes både vid rock och väst och stod ut så även de liknade krinoliner. Dessa styva kjolar och skört minskade på 1760-talet.

Under denna tid förändrades inställningen till färger, och pastellfärger blev moderna; de populäraste färgerna under rokokon var pärlgrått, ljusblått, ljusgrönt och rosa. Mörka färger bars sällan under rokokon, förutom blodrött.

Det ansågs även vackert att vara mycket blek, så puder användes i stora mängder av både män och kvinnor. Pudret som användes innehöll bly, och det var inte ovanligt att man blev sjuk på grund av blyförgiftning, men man förstod inte förrän senare att detta berodde på pudret.

Under nästan hela 1700-talet bar männen håret långt och hopfäst i en hästsvans. Under nästan hela 1700-talet bar kvinnorna håret slätt intill huvudet, med två korkskruvslockar över en axeln. De höga, pudrade frisyrer som vi nu associerar med 1700-talet, var i själva verket bara moderna i knappt tjugo år; under 1770-talet och 1780-talet. År 1771 lades Marie Antoinettes hår upp i en sådan frisyr, och de blev därefter snabbt moderna. De byggdes allt högre upp, dekorerades med fantasifulla hårprydnader, som små skepp, tygblommor, etc och pudrades vita. De äldre generationerna förfasade sig över ungdomens överdrifter. Det förekom att dessa figurer fastnade i takkronorna och fattade eld, och många kvinnor fick sitta på golvet i vagnen då de reste för att få plats med frisyren. Snart började peruker användas. Även mannens peruker blev högre under denna tid, men inte lika höga som kvinnans. Detta överdrivna mode varade bara under 1770-talet. Under 1780-talet var frisyrerna inte längre höga, snarare bredde de ut sig åt sidorna, vilket var mer praktiskt; de dekorerades inte längre, nu blev de i stället modernt med hattar i stället för hårprydnader, och hatten blev viktigare än frisyren. Under 1780-talet pudrade man fortfarande håret, men inte längre med vitt, utan med grått puder; snart blev det dock modernt att bära håret utan puder. Även mansfrisyren följde kvinnofrisyren i detta.

Även klädmodet förändrades med frisyrrevolutionen; då de höga frisyrerna blev moderna 1770 försvann styvkjolen och användes sedan bara till balklänningar; till vardagsklänningar krympte styvkjolen bort till en liten kudde på baksidan som påminde om turnyren. År 1783 lanserade Maria Antoinette linneklänningen; en vit tunika som bands fast om midjan med ett brett skärp i mörkare färg; detta fortsatte att vara högsta mode i tio år och de pastellfärgade sidentygerna började försvinna. Även mansdräkten förändrades; rock och väst blev snäva och släta, pastellerna försvann.

Adelns hälso- och skönhetsideal

Under 1700-talet var klädsel och utseende ett sätt att markera för sin omvärld vilket stånd (samhällsklass) man tillhörde. Samhället var uppdelat i de fyra olika stånden; adel, präster, borgare och bönder – och det var viktigt att man höll sig inom sitt stånd.

Varje stånd hade en tydlig schablonbild över hur man skulle se ut. En bonde såg ut på ett visst vis, en adelsman på ett annat vis.

Det blev framförallt viktigt för överklassen att visa att de var förfinade och därför kunde de hålla ett avstånd till andra ”vanliga” människor. Genom att klä sig och sminka sig på ett utmärkande sätt försäkrade sig adelsmännen och kvinnorna att de särskiljde sig från övriga i samhället, framförallt från bönderna.

De kunde på så sätt utstråla makt, prestige och rikedom. Många gånger rivaliserade man även inom adelsståndet för att visa att man var rikare och hade mer makt än någon annan.

Vitsminkad eller solbrun

Ansiktsfärgen blev ett viktigt sätt för de adliga att markera sin överhöghet gentemot bönderna. En bondes ansikte var brunbränt eftersom han arbetade i ur och skur. Motsatsen till det brunbrända ansiktet var vitt, och under 1700-talet sminkade adelsmännen och kvinnorna sina ansikten kritvita.

Vitt har för övrigt varit den färg på ansiktssminket som varit modern ända fram till 1920-talet.

Men det var viktigt att man sminkade sitt ansikte i rätt vit nyans, eftersom nyansen skiljde sig åt beroende på vilken ställning man hade inom adelsståndet. Om man målade sig i fel nyans blev man hånad och utskrattad.

Tanken var att huden skulle skimra som pärlemor.

Generösa mängder smink

Man tog inte på måttligt med smink, utan bredde på rejält. Som en kontrast mot det kritvita ansiktet målade man röda cirklar, eller triangelformade områden, med rougen långt ner på kinderna. Den röda rougen skulle inte se ut som en naturlig rodnad – det var endast lättfotade kvinnor som målade sig så. Istället skulle rougen framträda som tydligt påmålad, och färgerna var ofta klara och lysande.

Ofta användes samma rouge till munnen, och ibland även ögonlocken, men vanligtvis användes inte smink till ögon. Däremot målade man ögonbrynen svarta med kol, eller så användes fläderbär som gnuggades mot ögonbrynen.

Lösögonbryn och adligt blått blod

Man kunde även tillverka lösögonbryn genom att ta skinnet från små möss. Skinnet klipptes till och klistrades sedan på plats. Blodådrorna vid tinningen målades blåa – adliga personer ansågs nämligen ha blått blod.

Mycket av sminket som användes tillverkades i det egna hemmet, men det mest exklusiva importerades, främst från Frankrike.

Smink dygnet runt

Det tog lång tid att lägga på sminket. Därför tvättade man inte bort det, utan lät det sitta, natt som dag, tills det föll av. Antingen bättrade man då på sminket, eller så skrapade man bort det med en sminkskrapa innan nytt målades på.

Arsenik vanligt i sminket

Förutom ansiktet så sminkades även hals och bröst vitt. Tanken var att huden skulle skimra som pärlemor. Men sminket som användes var inte bra, tvärtom, många gånger innehöll det giftiga ämnen såsom arsenik.

Människorna som använde det fick problem med ögonen som inflammerades, med tänder som trillade ut, de fick andningssvårigheter och i vissa fall kunde det gå så långt att de dog på grund av att de blev förgiftade av sminket.

Tänder och tandborstning

Tändernas dåliga kondition gjorde att det fanns ett behov av löständer. Men eftersom löständer var dyrt var det få förunnat, dessutom var de ofta obekväma att använda.

Löständerna kunde vara gjorda av guld, porslin, elfenben, trä eller människotänder. Om man saknade tänder hände det att kinderna sjönk in, för att fylla ut dem kunde man stoppa bollar av kork eller vax i kinderna.

Det var inte förrän i slutet av 1700-talet som man började använda tandborstar, (tandborste blev inte vanligt förrän under 1900-talet) och då endast i liten utsträckning. Istället sköljde man tänderna med vatten, eller så gned man dem med en linneduk.

Det fanns tandpulver, en del av dem var gjorda på bränt bröd som gneds mot tänderna, antingen med fingret eller en mjuk borste. Även aska eller snus kunde användas som tandpulver.

Hår och frisyrer

Håret var också en viktig detalj i utseendet. Under 1700-talets senare hälft var det modernt med mycket höga frisyrer. Det var inte ovanligt att damernas frisyrer var uppemot en halvmeter höga!

För att hålla de höga håruppsättningarna uppe användes ställningar av gips eller metall. Eftersom frisyrerna ofta var mycket stora och avancerade att göra var det inte ovanligt att man hade samma frisyr vecka ut och vecka in, ibland till och med under flera månader.

Löshår och peruker

Damerna fick ta till löshår när deras eget inte räckte till och herrarna använde peruk. Eftersom perukerna ofta var dyra att köpa användes de för det mesta vid festligare tillfällen.

När man befann sig hemma i det egna hemmet använde man en enklare typ av peruk, eller en liten mössa.

Perukerna var varma och tunga att bära, det var inte ovanligt att de vägde uppemot ett kilo.

Hårpuder

Håruppsättningarna och perukerna pudrades under 1700-talet. Pudret kunde ha olika färg, de vanligaste färgerna var vitt, svart, grått och brunt, men det fanns även lila, rosa, gult och blått puder. Som puder kunde en form av vetestärkelse, ungefär som vetemjöl, användas.

Det var inte lätt att fördela det jämt över peruken alla gånger. I större hus fanns ibland ett speciellt rum för pudring av peruker, pudret sprutades då upp mot taket, från en så kallad puderputs, för att sedan singla ner över peruken i ett jämnt lager. I mindre hus var det vanligt att pudret lades på i trapphusen med puderputsen.

Man visste inte att renlighet och hälsa hörde ihop.

Det fanns också speciella askar, med hål i locket, som man la perukerna i. Via hålet sprutades puder in. När man tog på sig peruken pudrades den på nytt, bäraren av peruken skyddade sig då med en speciell pappersstrut för ansiktet.

För att pudret skulle fastna smorde man in håret med en fet hårkräm som kallades pomada. Pomadan kunde bestå av olja, grädde och märg. Eftersom pomadan var tillverkad av färskvaror dröjde det inte länge innan den härskande och började stinka.

Löss och ohyra

Perukerna drog till sig mängder med löss och annan ohyra, och ofta parfymerade man perukerna, t.ex. med lavendeldoft. Även andra parfymer användes, antingen i lös eller fast form.

Dålig kroppshygien

Man använde mycket parfym, som inte bara ansågs dofta ljuvligt, utan även ha en hygienisk verkan. Men hygienen under 1700-talet var mycket bristande, inte bara inom adeln, utan människor över lag var dåliga på att hålla sig rena. Orsaken till det var att man inte förstod bättre. Man visste inte att renlighet och hälsa hörde ihop.

Människor som levde under 1700-talet tvättade sig när de ville vara extra fin, t.ex. till högtider, eller kyrkobesök. Inför kyrkobesöket tvättade man dock bara det som syntes – något annat var överflödigt.

Till jul, och möjligen ett par gånger till om året tvättade man hela kroppen, inte annars. Många ansåg vatten vara något farligt, något som kunde komma in i kroppen och mjuka upp den – så att den slutligen ruttnade.

Att hämta vatten och värma var dessutom en omständlig procedur som tog lång tid. Istället ”tvättade” man sig torrt, man gned helt enkelt bort smutsen med en trasa.

Adelns mode under 1700-talet

Kläder var ett tydligt sätt för adeln att markera, gentemot övriga människor, att de tillhörde det högst ansedda ståndet.

En tydlig strävan inom adelsståndet var att inte bara deras klädsel, utan också deras kroppar skulle skilja sig från framförallt allmogens kroppshydda. Istället för en grov muskulös arbetarkropp, som formats av arbete, skulle en adlig person ha en späd finlemmad kropp som inte var skapad för att arbeta.

Smalt kroppsideal

Midjan skulle vara vidjesmal, fötterna små och nätta, ryggen skulle vara smal och bröstet högt uppskjutet. Dessa ideal, som rådde under 1700-talet, innebar att kropparna fick formas för att passa in i mönsterbilderna – eftersom ingen såg ut så naturligt.

Korsett

Korsetten, ett styvt underklädesplagg – liknande ett linne – med snörning i ryggen, var ett effektivt sätt att skapa de rådande kroppsidealen. Framförallt kvinnor pressade in sina kroppar i korsetter gjorda av valben eller t.o.m. metall. Därefter snördes livet in, så att figuren formades som ett timglas. Kroppens naturliga kurvor vid midjan förstärktes genom att de pressades inåt av det hårda skal som korsetten bildade. Även ryggen fick en stelt upprätt rak hållning, som gjorde det svårt att röra sig.

Den hårda snörningen resulterade i att revbenen trycktes ihop, på samma sätt var det med höftbenen.

Korsett även för gravida

Bland högadeln var det inte ovanligt att kvinnor bar korsett dygnet runt. Inte ens gravida kvinnor lät bli att bära korsett – tvärtom. Istället hade havande kvinnor en särskild korsett som kapslade in hela kroppen: från axlarna halvvägs ner på benen. De finaste adelspersonerna bar de mest extremt skurna korsetterna, och de som var mest förstärkta med hårda valben.

Korsett för barn

Även små adliga barn bar korsett – såväl pojkar som flickor. Man menade nämligen att korsetten gav en god hållning. Det var endast människor i det lägsta ståndet som inte bar korsett. Eftersom det kunde ta upp till en timme att få korsetten hårt snörd tog det lång tid att klä sig.

Kroppsskador

Förutom att korsetten bidrog till att personen som bar den blev stel och orörlig kunde allvarliga skador uppstå för den som dagligen använde korsett. Svimningsattacker och magplågor hörde till vanligheten, dessutom var det inte ovanligt att skelettet missbildades eftersom hela bröstkorgen pressades inåt. Den hårda snörningen resulterade i att revbenen trycktes ihop, på samma sätt var det med höftbenen. Det hela kunde gå så långt att kvinnor inte kunde sitta, gå eller stå utan stödet från korsetten, eftersom kroppens egen naturliga muskulatur aldrig tränades.

Styva underkjolar

Utanpå korsetten bar kvinnorna en så kallad styvkjol, vilket var en slags underkjol som var, precis som namnet avslöjar, styv. Styvkjolen har sett olika ut under olika tidsperioder, på 1700-talet kallades styvkjolen för panier (som betyder brödkorg) och på 1800-talet kallades den för krinolin.

Underkjolarna kunde vara gjorda av rotting, valben, eller järn som ofta var insydda i tyg. Beroende på modet formade man underkjolen i olika former, paniern kunde vara rund, klockformad, tillplattad osv.

Under 1700-talet ansågs det fint om männen hade stora vader. I början av 1700-talet var paniern klockformad. Ibland var klänningarna så stora att de mätte två meter i diameter. Vid mitten av 1700-talet hade klänningarna dock fått en annorlunda form. Istället för att vara klockformade så bredde de ut sig på bredden. Det var inte ovanligt att kvinnor fick gå sidledes genom dörröppningar därför att klänningarna var så breda. Kvinnorna kunde vila armarna på de breda klänningarna som stöttades upp med hjälp av breda höga höftkuddar, som kallades pocher.

Turnyr

I slutet av 1700-talet förflyttades tyngdpunkten på klänningen bakåt. Klänningen blev smalare, tyget i klänningen drogs bakåt, och bak på kroppen bar kvinnorna, under klänningen, något som kallades turnyr. Turnyren bestod av en kudde eller av en ställning i stål, valben eller liknande. Den gjorde så att klänningen bullade upp på bakdelen av kroppen.

Männens mode

Även männen försökte förbättra sina kroppar så att de motsvarade tidens ideal. Under 1700-talet ansågs det fint om männen hade stora vader, som tydligt kunde synas eftersom männen inte bar långa byxor. Istället räckt byxorna inte längre än till knäna – det var med andra ord ett slags knäbyxor.

Lösvader

De män som inte tyckte att de hade tillräckligt grova vader kunde sätta på sig lösvader, som hölls fast av strumpor som drogs utanpå de lösa vaderna. För att inte omgivningen skulle upptäcka lösvaderna bar männen minst tre par strumpor, vilka dolde skarvarna. När helst en man rörde sig bland folk placerade han fötterna så att de vinklades utåt – så att de breda stora vaderna syntes tydligt!

Kravatt

Runt halsen bar männen en så kallad kravatt. Kravatten var en lång halsduk, ofta prydd med vacker spets, som kunde knytas på många varierade sätt – ofta avancerade. Kravatten blev modern i Frankrike i slutet av 1600-talet. Från början kom den från Kroatien där den bars som en del av ryttarnas militäruniform.

Lagstiftning mot lyx

För att försöka hejda den överflödiga lyxen som högre ståndspersoner omgav sig med genomförde staten, allt sedan 1500-talet, så kallade överflödsförordningar. Det var förordningar, d.v.s. lagar, som reglerade hur människor skulle klä sig, vad de fick lov att äta – ja, helt enkelt hur människor skulle leva.

En av anledningarna till att överheten ville hejda lyxkonsumtionen var att många av varorna som adeln använde sig av importerades från utlandet, och det missgynnade de industrier som fanns i Sverige.

Förbud mot silkesspetsar 1766

Under 1700-talet utkom det inte mindre än 58 överflödsförordningar. Den som var strängast och mest detaljerad var den överflödsförordning som kom ut 1766. Där förbjöds bl.a. kvinnorna att bära släp på sina klänningar, även silkesspetsar förbjöds.

Överflödsförordningarna var också ett sätt att markera skillnaderna mellan människor, kanske främst mellan adel och allmoge. I förordningen från 1720 förbjöds t.ex. tjänstefolk att använda silkestyger, straffet var böter eller fängelse. Ett par pigor som använt mössor av siden dömdes till fängelse i åtta dagar – med endast vatten och bröd att äta.

Liv och Leverne 1700 tal

G The Beginning Maddji