Paris 1730

Paris var med sina 500.000 invånare en av världens största städer. Ändå var det dåtida Paris med sitt gytter av stinkande slingrande gränder bara en by i kolossalformat, där varje skyfall förvandlade gatorna till lersjöar. Det var mycket svårt att ta sig fram gående, för det fanns inga trottoarer och för få gator var stenlagda, alla kantade av sopor och hemlösa. Endast i de förmögna stadsdelarna fungerade sophämtning någorlunda och ordningsmännen körde iväg lösdrivare. Ingen av de breda och raka boulevarderna hade ännu byggts. Det fanns ingen Place de la Concorde, ingen Panthéon, ingen Nationalförsamling och ingen Krigshögskola vid något Marsfält. Champs-Elysées var en bred landsväg genom ett grönområde. Bastiljen var en i allra högsta grad en viktig fästning vid den östra stadsgränsen. Trafiken och bullret var öronbedövande och trängseln än värre än i dag. I samband med större fester i stadshuset eller andra offentliga tillställningar så kunde gatorna blockeras av mer än 2000 vagnar med inbjudna herrar och damer.

Det fanns några få kajer där fartyg kunde lägga till, mindre båtar drogs upp på de sluttande flodstränderna. Det fanns 10 broar över Seine och några var bebyggda med höga bostadshus med affärer och bodar på nedersta våningarna. På Notre-Dame bron hade den berömde konsthandlaren Gersaint sin affär. Den svenske ambassadören Tessin var en stamkund, och många av de tavlorna hänger nu på Nationalmuseum i Stockholm.

Trots att Paris var som en stor by, fanns likheterna med dagens Paris redan där. Författaren och filosofen Voltaire klagade över bullret gick honom på nerverna, att alla bara rusade hit och dit, att han hade svårt att få tag på sina vänner pga allt flängande. Han påstod att han varken kunde skriva eller sova i Paris, ändå fick han all sin livskraft och inspiration av livet i salongerna.

De mest förmögna byggde egna hus i utkanten av Paris, i s.k. Faubourgs, längs den gata som strax övergick i stora landsvägen norrut. De fina husen hade egna trädgårdar som gick ända ner till floden. 20.000 livres ungefär årslön för en hög hovman (administratör/minister). En enkel arbetare kunde tjäna ca 30 livres i månaden.
Lägenheter fanns av olika klass, och familjer i karriären flyttade ofta till finare boende så snart deras status och lön ökat. Tjänare var vanligt (inte bara bland förmögna) – liksom kusk och egen vagn – även för dem som bodde i lägenheter.

Eftersom äktenskap ofta var en allians mellan två personer som inte bett att få leva tillsammans, var det vanligt i de högre samhällslagren att man och hustru umgicks i skilda salonger och åkte i olika vagnar. Kungen brukade aldrig inbjuda gifta makar tillsammans till sina mer intima middagar; det blev roliga så tyckte han. Kärlek var ett spel och en lek man ägnade sig åt, äktenskapet något helt annat.

Hemmen inreddes vid denna tid i den “nya stilen” – rokoko. Helt omodernt var nu 1600-talets tunga, väggfasta barock. Nu skulle det vara ljusa tapeter, lätta lösa möbler, stoppade fotäljer med brodyr, specialmöbler för att skriva (chiffonje), spela kort vid, sybord, tebord – så som det ser ut på Bouchers tavla Frukost
Det fanns över 300 caféer, de flesta med marmorbord och speglar. Till några av dem, t.ex Café Procope, gick borgarklassen för att läsa tidningen – Le Mercure de France – och för att höra och kommentera det senaste skvallret eller nyheterna. Det fanns mycket få restauranger, och de som fanns besöktes aldrig av folk från de finare samhällsklasserna.

Det fanns över 100 kloster, men bara 1 opera och tre mer eller mindre permanenta teatrar och några tillfälliga teaterscener.

Det kungliga slottet Louvren var hälften så stort som idag, och det som fanns var slitet och nedgånget, precis som Tuileripalatset. Ändå bodde gossekungen Ludvig XV och hovet där, eftersom förmyndaren hertig Philippe d’Orléans inte ville bo ute på vischan i Versaille. Hertigens korta regeringstid (som förmyndare) har gått till historien som en av de mest depraverade och moraliskt förfallan perioderna. Samtida hovmän berättar i brev och dagböcker och nattliga orgier i palatsen; fester ofta anförda av hertigens dotter, som kunde “dricka tills hon kräktes på salongsgolven”, och som med sin vagn ofta plockade upp “liderliga män från gator och gränder i Paris”, medan hennes far hertigen besökte stadens bättre glädjehus. Efter hertigens död så flyttade hovet ut till Versaille igen.

Paris 1730

G The Beginning Maddji