G The Beginning

Kampanj: Uppror i Frankrike 1736-38

Händelseutvecklingen i Frankrike

Frankrike under 1730 talet har varit en relativ lugn tid. Välståndet är högt, trots höga matpriserna, men är oerhört ojämlikt fördelat. Flärden och prakten bland de priviligerade samhällsklasserna är extrem, och hovet går i bräschen för makalös lyx och slöseri. Franrike är en stormakt, men den 28-årige kung Ludvig XV (den älskade) har insjuknat i en mystisk sjukdom, och varit sängliggande senaste åren. Regeringschefen Kardinal de Fleury agerar förmyndare och styr den franska statens angelägenheter.

Ludvig xv
(Ludvig XV)

De Flury hamnade i allvarliga finansiella besvär och det sades att han förskingrade statens pengar. Det uppstod ett allmänt missnöje mot kardinalen och under 1736 utbröt uppror i parlamentet. Pga de finansiella problemen så höjde kardinalen skatterna. Detta drabbade främst adeln och det franska parlamentet. Som väntat blev reaktionen inte särskilt positiv. Röster höjdes bland adeln och folket i allmänhet, och manade dem till att agera och upprätthålla parlamentets etablerade rättigheter. Men de Flury läppte inte på trycket, utan en skattehöjning var absolut nödvändigt för att få Frankrike på fötter igen.

Cardinalfleury
(Kardinal de Fleury)

Parlamentets uppror
Adeln vägrade att betala mer, baserat på deras gamla rättigheter. Men adeln gjorde mer än så; då kungen var sjuk och svag, så passade de på att kräva förändringar såsom parlamentets rätt att begränsa kungens makt.

I augusti 1736 lät Kardinal de Feury arrestera ledarna för parlamentet, och kaos bröt ut i Paris när gatorna plötsligt barrikaderades. Tack vare politiskt spel och ränker, var kungahuset tvungen att släppa parlamentets ledare och lova att förändringar skulle ske. De hade ingen armé tillgänglig för tillfället, och under oktober var de tvungna att fly Paris. Prinsen av Condé – Loius II – ryckte till undsättning med sin armé, och belägrade i januari 1737 Paris. Vid Charenton nedsablade hans män 3000 av de upprorsmakarnas trupper. Rueils fred skrevs på, och våldsamheterna upphörde. Hovet kunde återvända till Paris. Condé blev efter sin insats belönad med rikets främsta plats efter kungen. Men hans högfärd, trots och ständigt växande anspråk irriterade och drev hovet till det yttersta.

Grandconde
(Louis II av Condé)

Adelns uppror
Lugnet i Frankrike balanserade nu på en skör tråd, och det skulle inte behövas mycket för att rubba balansen. Rueils fred varade bara till sommaren 1737. Frankrikes prinsar som genom kungens frånvaro fått blodvittring, påbörjade på nytt sina intriger mot Kardinal de Fleury. En grupp prinsar och framstående adelsmän ledde missnöjet och den politiska kampen mot de Fleury. Dessa var Gaston av Orleans, hans dotter mme de Montpensier, Louis II prins av Condé, hans bror Armand prins av Conti, Frédéric hertig av Bouillon, hans bror Henri av Turenne, Condés syster Madam de Longueville, Madam de Cevreuse och slutligen Paul de Gondi.

Kardinal de Fleury’s kupp
I augusti 1737 hade de Fleury genom diplomati kommit till en överrenskommelse med två av dessa nio, Paul de Gondi och Madame de Chevreuse. På deras inrådan arresterade han plötsligt tre av de ursprungliga nio; däribland den store Louis II prins av Condé. Denna kupp ledde omedelbart till ett rent inbördeskrig med flera blodiga slag, ränker och förräderi. Henri av Turennes armé blev besegrad under kriget, och han bad den sjuke Ludvig XV om förlåtelse, vilket han fick. De mot kungen lojala trupperna lyckades slå ner de uppror som uppstod. Det var inte förrän hösten 1737 som de tre blev frisläppta och upproret kollapsade överallt. Alla prinsar återvände till Paris under de månader av ihålig fred som följde. Påverkad av inbördeskiget var det inte svårt att övertala Fleury att gå i exil. Fleurys försvinnande orskade avundsjuka och än fler ränker bland de återstående i Paris. Årets resterande månader styrdes Frankrike nästa av anarki.

Kardinalen återvänder från exil
November 1737 så tillfrisknar konungen något, och förmyndarregeringen med de Fluery i spetsen har officiellt inte längre någon makt, något som gagnar rojalisterna eftersom det nu är konungen som styr. De Fleury återvänder i december från sin exil. Med sig har han en mindre armé, kriget tar ny fart igen. Nu ska de upproriska adelsmännen slutligen krossas. Mindre fältslag och sammandrabbningar förekommer på flera platser, och små armér med legosoldater och franska tvångsrekryter från båda sidor marscherar fram och tillbaka genom samma områden, och bringar förödelse i sina plundringståg. Flera regioner och städer vacklar mellan rojalister och upprorsmakare, inklusive Paris. Inte förrän den första snön kommer, så lugnar striderna ner sig, men inte ens nu upphör de helt, då hatet mellan de stridande brinner hetare än vad vintern kan kyla ner.

För rollpersonerna är det nu januari 1738…

View
Domarens Hus

December 1737

Det är vargavinter. Snön ligger tung över åkrar och tak, kylan är bister, och vinden viner runt husknutarna. Ni – Enrique, Gerard, Isaac med brorson Jon – är på väg till Strasbourg, inbjudna till Hertig Temerý de Guchac’s årliga Vintermaskeradbal. Ja i själva verket är det den numera välkände vetenskapsmannen Gerard som är inbjuden, men ni övriga är medbjudna som adjutanter. Färden går genom nordöstra Frankrike i en gumpig droska ur Konungens reguljärtrafik. Med i vagnen finns även en äldre man med grånat hår och glasögon på nästippen. Han presenterar sig som Baffó, klockmakare, på väg tillbaka till sin hemby Villany-su-mer för en begravning. Vid skymningen så kör droskan in i en tät, snötyngd skog på väg in mot byn.

Då i en vägkrök, hörs en kraftig duns uppe på droskans tak. I nästa sekund ser ni genom sidorutan hur någon – kusken – faller av vagnen, men hästarna dundrar på i hög fart. Enrique sträcker sig ut genom fönstret, och ser en man som står på taket med tyglarna i handen, och manar på ekipaget att öka farten. Mannen är klädd i trekornshatt, har en lång livrock, pistol i bältet och en metallmask över ansiktet. Plötsligt svänger han av vagnen från vägen, och nerför en liten slänt i fruktansvärt hög fart. Allt och alla rumlar runt inne i droskan. Droskan åker långt ut på en frusen sjö, hästarna halkar omkull och droskan snurrar sakta runt på isen ett varv innan den stannar. Mannen med masken är borta. Hästarna gnäggar och frustar när de försöker resa sig. Med ett oroväckande knakande, så börjar isen spricka, och nu blir det bråttom!

Alla börjar samtidigt ta sig ut ur vagnen, samtidigt som ekipaget bryter igenom isen och ner i det 4-gradiga vattnet. Ni försöker hoppa från vagnen över vattnet bort till säker is. Några lyckas, t.ex Baffo´, andra hamnar i vattnet och får kämpa sig upp på isen. Nu hörs en skarp knall, ett pistolskott, och urmakaren Baffo´ ramlar i vattnet skjuten i huvudet. Den maskerade mannen dröjer sig kvar några sekunder för att beskåda sitt verk, innan han vänder om och försvinner in i vintermörkret. Hästar och droska försvinner ner i sjöns bråddjup, tillsammans med en hel del utrustning.

Trötta, nerkylda, skräckslagna och skadade försöker ni rädda det som räddas kan, och tar er upp på vägen igen. Efter 100 m rundar ni en krök, och ser de snötäckta husen i byn Villany-su-mer. En kvinna möter er på vägen, och leder er in i hennes varma stuga där ni insvepta i filtar tinar upp framför den öppna spisen. Kvinnan ger er varm soppa, och presneterar sig som Lucrezia Bodon. Dagen efter mår ni bättre, men ni märker ganska snart att Lucrezia är sorgsen med rödsvullna ögon. Det visar sig att hennes son Luca nyligen avlidit. Han arbetade som läkare på hospitalet några kilometer vidare mot Strasbourgh. Han omkom på arbetsplatsen, men modern Lucretzia förvägras att få hans kropp till begravning, eftersom han tydligen som en sista önskan skänkt sin kropp till den medecinska vetenskapen, och först därefter ska bli begravd i vigd jord. Hon bönar och ber er att, som en gentjänst, ta reda på vad som skett Luca, och föra tillbaka hans kropp för begravning. Ni går givetsvis med på att undersöka saken åt denna stackars arma moder. Lucrezia blir öveväldigad av lycka och mycket tacksamma mot er, vilket kvinnotjusaren Enrique inte är sen att utnyttja kvällen efter i sänghalmen.

Villany-su-mer är en liten by om ca 30 små typiskt franska vitkalkade längor med halmtak, beläget mitt mellan Paris-Strasbourgh i distriktet Champagne-Ardenne, på ett öppet fält mitt i en tät blandskog. Mitt i byn finns en liten romansk bykyrka, och bakom den nerför en slänt ligger kyrkogården. På en höjd ca 800 m utanför byn tronar en ståtlig men förfallen herrgård med förbommade fönster. Ingen i byn tycks vilja befinna sig nära herrgården.

Hospitalet är ett förfallet kråkslott, övertaget av konungen efter att slottets ägare spelat bort det. Stenhuset är byggt i 3 våningar med högt i tak. De stora salarna används som sjukhussalar för krigsskadade och andra som behöver medecinsk vård. En våning fungerar som dårhus med låsbara mindre celler och bisarra “behandlingsrum”. Här förekommer den mest framstående behandlingen av sinnesslös som åderlåtning, lavemang, iskalla bad, skallskruv och högläsning ur bibeln. Piskrapp och isolering är vanliga bestraffningsmetoder vid akutsituationer. Här finns nu ett 50-tal olika patienter, de flesta sinnesförvirrade, under överläkare Parotti. Parotti är en 50-årig vetenskapsman med anatomi som specialintresse. Han hörs på långt håll i korridorerna när han kommer gående i sina högskaftade ridstövlar.

Överläkaren påstår att Luca fallit nerför en stentrappa, en ren olyckshändelse. Efter en del övrtalning får Gerard se den döde Lucas kropp, som undersöker och kommer fram till att han tycks blivit strypt! Under tiden lägger Enrique märke till att alla läkare och assistenter på hospitalet är beväpnade eller håller på att förbereda vapen. Isaac smyger iväg, och träffar en patient som galet väser: “Jag visste det, dom kunde inte hålla honom fången… hihi, haha…Jeromé!”. Patienten visar Isaac till denne Jeromé’s rum. Det är låst, men Issac dyrkar uppå dörren. Där finns bara en brits med gammal filt, samt massa klotter på stenväggarna, skrivet med naglar och blod. Det enda som Issac lyckas tyda är “Jeromé”, “4 judas”, “Fader”, “Hämnd”. Överläkaren skriver i alla fall ett brev som ni ska lämna till byprästen, att Luca ska begravas på Hospitalets bekostnad.

Tillbaks till byn med hästsläden upptäcker ni ett nyligen nerbränt hus. Efter att ha pratat runt i byn, bl.a. med gästgivaren Elisia på Rouge Tabernet och bykonstapeln Pascal, så framkommer att det är smeden Lucios hem som brunnit ned, och Lucio och hans familj blev innebrända. Alla tycker det är underligt att Lucio inte lyckades ta sig ut, och att brandförloppet var väldigt snabbt. Troligen är det dock eldfly från hans smedja som spritt sig till halmtaket som är anledningen. En annan bybor klagar över att det finns en tjuv i byn som stjäl höns. Klockmakaren Baffó känner några till, han flyttade från byn för över 10år sedan. Ingen känner dock till någon som heter Jeromé.

Ni frågar även om den övergivna herrgården, och får efter mycket tvekan och nervösa bybor höra berättelsen om Domaren:
“Jacques Diasó du Campernel, tidigare konsul i Ungern, känd för sin veka fysik och osäkra , veliga person. Jacques återvände till Frankrike på gamla dar, och det sägs att något hade hänt i Ungern som tvingade honom lämna landet. Väl tillbaka upptäckte han att hans släkt hade förlorat alla sina egendomar, och hans fru och barn lämnade honom för sin älskare kort därefter. Det enda som fanns tillgängligt var en tjänst som fredsdomare ute på landsbygden. Jacques var nu en gammal, bitter, förolämpad adelsman som förlorat allt. Befolkningen drabbades hårt. Domaren var en fasansfull man, som med tiden dömde ut allt hårdare straff. Han fann nöje i att personligen bevittna hängningar, vilka skedde med snara inne i domsalen i hans herrgård. Allt fler avrättades och Domaren var en tyrann ingen vågade gå mot. En dag för 13 år sedan måste Domarens samvete kommit ikapp honom, för han tog sitt liv genom att hänga sig i samma snara inne i domsalen. Det sägs att han var en man så hård och ond att han varken accepterades i himmlen eller helvete, utan nu hemsöker sitt gamla hus…”

Ni besöker byns lilla kyrka, och byprästen Giuseppe är en nedstämd men ödmjuk man, som beklagar sig stort över sin vän Lucios död. När ni frågar om Luca vet han inget, men om Jeromé och Baffó ändrar prästen sinnesstämning och blir upprörd, närmast skräckslagen. Han påstår att han inget vet, och kör därefter ut er kyrkan och låser.

Ett snabbt besök tillbaka till hospitalet där ni konfronterar en läkarassistent med uppgifterna om denne Jeromé, så får ni veta att han var en okänd man som togs in för behandling för 13 år sen och var mycket sjuk. Sinnessjuk. Han bar även en mask pga en sällsynt hudsjukdom i ansiktet, kanske en variant av spetälska. Han blev överläkare Parottis personlige patient, ingen annan fick behandla honom. Han rymde för en vecka sen.

På kvällen beslutar ni er ändå för att undersöka den mystiska herrgården, fattas bara!
Ni pulsar i snön från byn upp till den dystra herrgården. En väg ingen i byn tycks ha vandrat, med tanken på att era fotsteg är de första i snön. Snön yr och vinden tjuter.
Ni bryter lätt in genom ytterporten som endast är låst med en uppspikad planka. Inne i huset är det mörkt och kallt. Spindelväv hänger i olika hörn och mellan olika skrymslen, och dammlagret ligger tjockt. Ni tänder era lyktor med darrande fingrar, men de tycks inte lysa upp särskilt mycket. Ganska snart upptäcker ni andra fotspår i dammet på golven.

Rummen är fortfarande möblerade som de var för 13 år sedan. Några få inbrott har skett där ljusstakar och silver mm försvunnit, men de stora sakerna står orörda täckta av damm och spindelväv. På en vägg i ett galleri hänger en tavla av en äldre man i domarperuk sittande brevid en mycket yngre dam med påsar under ögonen och likblek hy. Framför dem står en blek, mörkhårig pojke i finkläder.

På övervåningen finner ni en låst lönndörr som Isaac skickligt dyrkar upp. Ni kommer in i ett litet rum med fönster som vetter mot husen i byn, där ni finner en dagbok och några nyligen plockade hönor, halvt uppätna. Boken bör titlen “Journalen”, och innehåller finstilta texter som beskriver olika juridiska processer och noteringar. Väldigt många anses skyldiga, och andelen dödsdömda är överväldigande – samtliga till hängning. Ett brev faller ut ur boken:
“Käre Far, jag svarar på din inbjudan och reser snarast för att återse dig och få en första blick på vad du skapat i denna ensliga by jag inte visste fanns. Vad jag har hört från dig måste du verkligen vara en viktig man där. Det ska bli trevligt att se dig igen, jag besöker min moders grav dagligen och hoppas någon kan ta hand om den medan jag är borta. Din son, Jeromé”

I biblioteket står fortfarande rader med tunga 2.5 meter höga bokhyllor fullspäckade med tjocka volymer. Gererad blir naturligtvis intresserad och börjar med stort intresse granska böckerna. Plötsligt går en kall, svag vindpust genom biblioteket, och till er stora förskräckelse börjar en av de tunga bokhyllorna att välta… rakt över Gerard, som står och läser i en bok med stort ointresse. Han hinner precis titta upp från sina läsglasögon då bokhyllan slår ner och krossar den tunne vetenskapsmannen under sin väldiga tyngd. Hans lilla apa hoppar förskräckt undan, och tjuter och skriker av dödsångest. Gererad D’Estaing du Rochembeau är död!

Ni kommer sen in i domsalen, husets största rum, där den brutale Domaren en gång härskade. Det är en sal med höga, rundade fönster täckta av galler. I ena delen av rummet finns ett högt podium där domaren satt, och bakom den en gigantisk, dammig tavla. Övriga salen har dubbla rader med åhörarbänkar med en gång mitt mellan dem. Framför podiet hänger det en hängsnara, fastbunden i salens takbjälkar. Ni stryker bort dammet, och tavlan visar sig föreställa ett mörkt porträtt av en tillsynes mycket barsk domare. När ni lämnar salen, så går Isaacs brorson Jon sist, en ren slump. Dörren smäller igenom bakom er, med Jär på andra sidan inne i domsalen. Jon skriker av skräck, och ni försöker våldsamt forcera dörren utan lycka. Jon flämtar “nej,nej… snälla.. skona mig” medan Isaac med skakande finrar försöker dyrka upp dörren. Men det tar för lång tid. Ropen tystnar, och efter några minuter när dörren dyrkats upp, hänger Jon död i snaran.

Skräckslagna ger ni ut från herrgården. På baksidan av herrgården finner ni spår i snön som leder in i ett uppbrutet fönster. Ni spårar dem genom skogen, något har gått fram och tillbaka flera gånger, ända bort till hospitalet.

Ni beger er tillbaka till mme Lucretzia, för att utnyttja hennes gästfrihet, kropparna efter Jon och Gerard lägger ni i hennes vedbod tills i morgon. På natten är ni skärrade. Enrique verkar märkbart lugn, men juden Isaac är i det närmaste skräckslagna, förvirrad och paranoid. De två turas om att hålla vakt under natten. Under sin vakt så sitter Issac i skräddarstil med en laddad pistol i handen, men somnar trots alla försök att hålla sig vaken. Han väcks plötsligt av en ruskande hand, och i sitt sinnesförvirrade töcken så avfyrar han sin flintlåspistol och träffar Lucretzia rätt i skallen med ett dödande skott. Enrique svär högt på spanska, och lämnar genast huset. Issac hamnar i panik, och blir livrädd för att dömas till döden för mord. Jude som han är har han inte stora chanser i en domstol. Han gör det enda logiska – tänder eld på huset, som snabbt blir övertänt! Bybor anländer för släckningsarbete, medan Isaac kallar på hjälp nere i byn.

Då hörs skrik från kyrkan. Isaac rusar dit och hittar prästen Guiseppe hängd i en snara inne i kyrkan. Under honom ligger en bägare med vin urdrucken. Snart därefter får Isaac och Enrique höra att överläkaren Parotti är på väg upp mot herrgården beväpnad med en musköt. De bestämmer sig för att följa efter honom omedelbart. Det råder fullkomligt kaos.

Ni kommer återigen in i domsalen. På podiet sitter Domaren! Fast mörk i ansiktet med röda, kalla ögon. Klädd i en post-allonge peruk och blå livrock. Tavlan bakom honom är helt tom. I snaran hänger överläkaren Parotti sprattlandes för sitt liv. Vid åhörarbänkarna står mannen med masken med dragna vapen. Han attackerar er och träffar Enrique allvarligt i bröstkorgen med ett pistolskott för att sen dra sin värja. Enrique avlossar första skottet, missar. Men andra skottet träffar mannen i magen med fruktansvärd kraft, som slungas till marken medeveteslös. Minuten senare har han dött av skadan. Genom att skära sönder tavlan så försvinner även domarens våldnad. Ni lyckas i sista stund rädda överläkaren från att strypas till döds.

Den nu sönderbrutne överläkaren Pirotti och Enrique förs till hospitalet för vård.
Pirotti berättar senare att mannen i masken hette Jeromé Diasó du Campernel, son till Domaren. Han berättar även vad som skedde för 13 år sen. Några bybor fick nog av Domarens tyranni. De insåg att de aldrig skulle kunna avsätta honom, utan beslöt att mörda honom. Prästen Guiseppe, Överläkare Parotti, smeden Lucio och urmakaren Baffó slöt en pakt, och en kulen höstkväll tog de sig upp till herrgården, och avrättade domaren i sin egen galge. Deras plågoande var död. “Vad hade vi för val” ,jämrar sig Parotti. Men osannolikt nog dök plötsligt Jeromé, domarens son, upp i dörröppningen, och upptäckte vad skamligt de gjort. De sammansvurna kunde inte med att ta livet av en oskyldig, men samtidigt insåg de att om de släppte honom fri, skulle de alla riskera dödstraff för mordet på en adelsman. De beslöt att låsa in honom som patient på överläkarens dårhus. Han spändes på en mask för att ingen skulle känna igen honom, och endast överläkaren kände till hans identitet och var den ende som fick “behandla” honom under alla dessa år.

Branden hos Lucretzia skyllde byn på Jeromé, att han försökt undanröja er som sökt efter sanningen. Trots all död och tragedi, så är alla i byn lättade över att förbannelsen är bruten och hemsökelsen över.

Ni letar fram Gerards och Jons nu brandskadade kroppar ur Lucretzias brandskadade vedbod, och beger er tillbaka. Någon vintermaskeradbal inser ni att det inte kommer att bli.
Enrique beger sig till sin beskyddare Baron Hercule. Issac med Jons kropp till Strasbourgh för en familjebegravning.
Gerards kropp körs för några penningar tillbaka till Paris och Sorbonne, där han får en storslagen begravning i Notre Dame med besökare som han aldrig kunnat föreställa sig. Den gamle vetenskapsmannen dog verkligen på toppen av sin karriär, med den zoologiska sensationen i färskt minne hos Paris celebriteter.

Så blir det konungens år 1738.

View
Doktor Grandottes vidunderliga blick

September 1737

Issac Vasien och Enrique Spanjoren befinner sig hos Greve Hercule Gaston i Ardonaís då en brevduva kommer med nyheten om att en ökänd alkemists lägenhet har exploderat i staden Tours, ca 27 mil sydväst om Paris. Efter explosionen har även flera människor dött av oförklarig anledning. Enligt meddelandet är stämningen i Tours hätsk, och upprörda mobbar drar fram och attackerar samhällets utbölingar – zigenare, handikappade och judar – i vredesmod över denna häxmästare. Det anses att Gud straffat staden för att de levt i synd. Greven ber Isaac och Enrique att resa till Tours och ta reda på vad som hänt med doktor Grandotte och anledningen till explosionen. “Ta vägen via Paris, och ta med Gerard” säger greven, och RP:a beger sig ut på den skumpiga landsvägen mot Paris. De följs åt av Enriques vän och lärare – den enarmade, pensionerade kavallerilöjtnanten Pierre Decroix, samt Isaacs tystlåtne, 16-årige lärling och brorson Jon Vasien.

Paris 1737 är en vidunderlig syn för rollpersonerna. Gyttjiga gator och högar av sopor trängs med ett fullständigt gytter av människor. Underklassens tjänare och diversearbetare trängs med affärsmän och fina borgardamer klädda i senaste modet från hovet. Den gamla gotiska byggnaden som utgör parisuniversitetet (Sorbonne) är en imponerande syn där den reser sig över Quartier Latin på den vänstra stranden av Seine. Gerard har även han nåtts av bud om den hemska olyckan i Tours. “Som om den staden inte lidit nog”, yttrar sig en kollega och åsyftar de mystiska dödsfall som hemsökt staden senaste året.

Resan till Tours tar två dagar med häst och vagn genom den soldränkta, magnifika Loire dalen med dess slott, tunga äppelträd och många romanska bykyrkor. Väl framme vid den historiska staden med dess medeltida kvarter omgårdad av stadsmur, möter rollpersonerna en stor grupp zigenare. De omgärdar vagnen, och tigger mat och pengar. De vittnar om trakasserier och misshandel från ortsbefolkningen, och berättar även att flera zigenare lynchats av mobbar.

Inne i Tours är stämningen bland invånarna upprörd. Lukten av kvicksilver och arsenik hänger fortfarande över staden med sin medeltida ringmur och karakteristiska trånga, slingrande gator. Det har gått en vecka sen explosionen, men katedralen ringer fortfarande till mässa varje dag för botgöring och syndernas förlåtelse. På Gerards inrådan checkar ni in på det ståndsmässiga och svindyra Hotel Le Prince L’Charm, där t.o.m den bistre spanske soldaten Enrique dras med av flärden och klumpigt minglar ut i kristallsalen med sin rosa kostym av senaste snitt.

Ni frågar er fram till doktor Grandottes hus, som ligger vid placé Plumerau, ett torg omgärdat av medeltida korsvirkeshus med branta sadeltak av skiffer och 3-4 våningars tegelbyggnader från renässansen med eroderade bruna fasader. Doktor Grandottes lägenhet låg på översta våningen i ett av korsvirkeshusen, men är nu helt utblåst av explosionen och sotsvart bråte ligger blottat mot himlen. En uttråkad stadsvakt stoppar halvhjärtat er från att gå in i huset och upp till resterna av doktorns lägenhet, men några ören övertalar honom. Han berättar även att han såg 5 kroppar bäras iväg till kapellet; “De vá bara kol, som om djevulen själv bränt dem…”.

Uppe bland brandresterna hittar ni lite underliga sotade järnbeslag, som brukar användas till kistor eller skåp. Plötsligt dyker det upp en tokig kärring med håret på ända som börjar gasta och skrika åt RP:na. Det visar sig vara hyresvärdinnan mme Nanon, som tror att ni är simpla plundrare. Gerard lugnar ner henne, och hon börjar beklaga sig över tragedin med sitt hyreshus. Hon berättar att doktor Grandotte oftast höll sig för sig själv i sin våning helt uppslukad av sitt vetenskapliga arbete. Många gånger kunde hon höra honom arbeta nätterna igenom. Exakt vad vet hon inte, med det måste varit något fruktansvärt lärt och utbildat eftersom han ofta var på universitetet och läste böcker. (“Han borde kanske ha gått mer på gudstjänst istället…”). Natten då allt exploderade, så hörde mme Nanon upprörda röster och oväsen från hans våning strax innan det small. Detta var något av ett mysterium för tanten, eftersom doktorn henne veterligen inte hade några bekanta som han bjöd upp, förutom den där skurkaktige snickare Benoit som verkar utfört något slags jobb åt doktorn. Hon berättar även att doktorn hyrde en stallplats på andra sidan torget för sin droska.

Tillbaka ner på torget träffar ni en liten snorunge som för en peng berättar att han såg 5 män gå in i doktorns hus den aktuella kvällen. Ni korsar torget och plöjer genom papper som virvlar runt i vinden. I stallet står doktorns täckta, fyrhjuliga svartpolerade vagn. I den finns det sågspån, underliga krokar i innertaket och det luktar starkt av djur. Isaac finner en fjäder av okänd fågelart. Ni drar slutsatsen att någon har haft ett djur i vagnen tidigare.

Ni beger er till den reslige och tyslåtne snickaren Benoit, som berättar att han drar sig till minnes att han byggt en låda av ovanlig konstruktion till doktorn. I ena änden av lådan skulle fanns en mindre låda som kunde dras in eller ut och tydligen skulle fungera som matlucka. Han fick intrycket att doktorn skulle använda lådan som bur för ett mindre djur, men underligt nog saknade konstruktionen helt gallerfönster, och tydligen lät han det stackars djuret vistas helt i mörker. Med tanke på hur väldigt små lufthålen skulle vara, så gissade Benoit på att det var en orm doktorn tänkte förvara i lådan.

I det kylslagna kapellet visar diakon Sieviang er kropparna (efter en liten donation i fattigbössan) som ligger på stenbänkar täckta av vita lakan. Ni lyfter på ett lakan, och rycker till inför de sönderbrända kropparna förvridna i groteska positioner. På natten smyger ni er ostörda tillbaka till kapellet för att undersöka de arma satarna.
På en av kropparna kan ni skönja en typisk lösketatuering av en naken kvinna. En annan kropp saknar tre fingrar på ena handen och flera av kropparna saknar tänder. Några kroppar har dolkar i sina bälten. Men en av kropparna har en mässingsring på ena fingret med en alkemisk symbol (som senare visar sig vara tecknet för kvicksilver) samt ett judiskt halssmycke med sefiroten Hokhmah (“Visdom”). I en annan del av kapellet ryggar ni till för en fasansfull upptäckt av en kropp, inte bränd, men uppspärrade ögon och skräcklaget ansikte. Händerna är lyfta och har fastnat i en posé av att försöka skydda sitt rödfläckiga ansikte.

Hos brandchefen Luodvi Passandreu, Tour’s strikt plikttrogne brandchef, får ni höra att branden föregicks av en stor explosion. Doktorns lägenhet låg på högsta våningen, och övriga hyresgäster har som av ett mirakel klarat sig. Släckningen rönte stor uppmärksamhet bland stadens mer skumma element, medan vanliga stadsbor uppretat pratade om “häxdoktorn och hans kontakter med djävulen”.
Luodvi berättar även att efter exposionen började dödsfallen! Ett halvt dussin människor i stadens sydvästra delar hittas mystiskt avlidna med fläckig hud och ansikten förvridna i skräck. Det ryktas om epidemi, om giftmord men allra mest ryktas det om det Onda ögat… Zigenare börjar fördrivas eller lynchas av uppretade folkmassor, och även mot främlingar och utlänningar är misstänksamheten stor, som om satan själv gick förklädd bland dem. Trots detta stiger dödstalen, och man börjar prata om Guds straff istället. Ärkebiskop Louis Jacques de Chapte de Rastignac manar till mässor för botgöring, och folket vallfärdar till smockfulla kyrkor för att tända ljus till skyddshelgonet St Martin.

Åter på torget yr det fortfarande omkring brända papper från explosionen, och efter flera dagar i staden bestämmer ni er för att samla ihop och läsa några av dem. Det visar sig vara vetenskapliga anteckningar, och ni lyckas pussla ihop:
“.. Aristoteles hade rätt; blicken kan föränd.. världen… / Det onda ögat är blott ett blekt minne av den sanna transmutationen… / Regulus Basilisk; Den Sanna Stenen! / tupp..g värpt när Sirius står…/ padda på en gödselstack / I natt kläckt.s .d. äntlig.n! /Kan höra den inne i låd.. / vecka 3: Tycks som om… / inverkan på levande organ / kvicksilver och arseni.. .örångas och lämnar endast saltet! /”

Universitetet lyckas Gerard med sin akademiska bakgrund få den högdragne bibliotekarien Francoise Bummeron att ge honom tillgång till de böcker som doktor Grandotte brukade läsa. Det handlade om böcker skrivna av Plinius den äldre och Isidorus av Sevilla, men även alkemi, romaner, heraldik och teologi samt medeltida bibeln. Efter dagar av studier med fokus om Regulus Basilisk, så får ni veta att Basilisken är en vanligt förekommande symbol inom alkemin. Fabeldjurets förmåga att döda på avstånd med endast en blick har sammankopplats med den alkemiska transmutationen av ämnen och basilikens uppträder i många texter som symbol för den vises sten, diverse olika elixir och andra företeelser. I många texter nämns besten som en verklig existerande varelse och en spridd uppfattning inom alkemin är att silver som gnids med askan från en död basilisk antar guldglans, eller helt transmuterar till Guld!

Plinius den Äldre beskiver i det åttonde bandet av Naturalis Historia basilisken som en orm med förmågan att slingra med sitt vitfläckiga huvud upprätt. Dess blick är dödande, dess andedräkt ödelägger omgivningen och dess gift så kraftigt att det påstås vid ett tillfälle ha färdats genom ett spjut och förgiftat inte bara jägaren som genomborrat basilisken, utan även hästen han red på. Det enda sättet att döda en basilisk skulle vara att släppa in en vessla i dess håla. (Gerard drar slutsatsen att Plinius den äldre med största sannolikhet hört berättelser om den egyptiska kobran, som spottar gift, ringlar med upprätt huvud och vars naturliga fiende är mungon.)
Basilisken omnämns på flera ställen i bibeln:
For behold, I will send serpents, cockatrices, among you, which will not be charmed, and they shall bite thou, saith the Lord
Jeremia 8:17

Enligt Isidorus av Sevilla är basilisken ett odjur med tuppkropp, ormsvans och paddögon. Den kallas för Ormarnas Konung eftersom dess huvud pryds av vita fläckar eller horn som liknar en krona. Basilisken är ofantligt giftig, dess andedräkt sägs fälla fåglar till marken den kan döda med endast en blick. Likt skorpionen säs den hålla till i öknar och grottor. Dess fiende är vesslan, vars lukt den avskyr.

Myt eller inte – Enrique beger sig i alla fall genast ut på landsbygden för att fånga sig en vessla, som han sen håller fången i en säck i hans ryggsäck.

Ni blir nu övertygade om att det är den mytologiska varelsen Basilisk som orsakar de mystiska dödsfallen, och att Doktor Grandotte tycks ha något med dess existens att göra.

Era undersökningar drar till sig stadsvaktens uppmärksamhet, och Isaac och Enrique får spendera några timmar i en smutsig cell innan de lyckats övertyga den stilige, parfymindränkte Kapten Duval om sin oskuld.
Kapten Duval berättar om flera tidigare mystiska dödsfall i staden förra sommaren som påminde om de som nu hemsökt Tours efter explosionen. Offren tycks ha skrämts till döds, eller förgiftats med stor smärta och kramper. Det enda vittnet, en berusad tändsticksförsäljare, talade om att han sett en fyrhjulig vagn köra från platsen. Det flesta i staden var då övertygade om att det var djävulens verk. Efter spaning och undersökning lyckades stadsvakten gripa en zigenare vid namn Rodolfo Dorian. Han greps och avrättades, medan hans syster sattes i fängelse för utpressning, eftersom de dödas familjer börjat få utpressarbrev för att undvika fler bestraffningar. Kaptenen berättar även att kriminella ur familjen Le Chat setts vid släckningsarbetet, och att de varit väldigt upprörda.

Nästa morgon vaknar ni med nyheten att dödsfall nu inträffat söder om staden i byn Savonnieres! Ni sadlar era hästar – och Gerards vagn – för att bege er ut från Tours – I dödens spår

Ni korsar floden Cher på den fallfärdiga gotiska stenbron, och följer floden 13 km söderut till byn Savonnieres. Byn består av ett par dussin träruckel som klättrar upp från CHers strand mot två dystra 1100-tals krykor. Där möts ni omedelbart av ett uppbåd med uppretade bybor med högafflar och veteslagor, som kastar sten och ruttna grönsaker. De ropar åt er att hålla er undan, kanske för att de anklagar främlingar för att spridit döden till deras pittoreska lilla by.

Skrämda av uppbådet rider ni vidare sydväst längs med landsvägen till den lilla byn Villandry, och slottet Chateau de Villandry; en historisk plats i Frankrike från freden med England 1190. Slottet blev särskilt känt för sin ofantliga trädgård med makalös prakt. Numera visar sig slottet vara fallfärdigt och trädgården en vildvuxen djungel. Ni bultar på porten, och en högdragen, fisförnäm betjänt öppnar porten och frågar vad ni vill markis Balthazar Le Breton av Villandry?. Den icke så finkänslige Enrique skräder inte på orden, utan (till Gerards stora förskräckelse) trycker upp sin musköt under betjäntens haka, och kräver att få träffa markisen. Betjänten ber att få bli skonad, och går in för att hämta markisen. Men istället barrikaderar dom sig på ovanvåningen bakom ett omkullvält skrivbord. Flintlåsvapen avlossas i båda riktningarna, men tillslut kapitulerar den livrädde gamle adelsmannen och hans harmynte betjänt. Skakandes står de med händer sträckta, då Enrique kräver att de “berättar om basilisken”…! De tror nu att ni är galna och ska döda dem. Efter en lång pratstund så visar det sig att markisen inte alls är inblandad i vad som inträffat i Tours. Men då han får höra att ni jagar ett legendariskt odjur, så stiger den 70-årige gubbens puls, och blir eld och lågor i sin iver att hjälpa er. Han erbjuder er rustning och en massiv spegel till hjälp mot basilisken. Ni drar er till minnes att basilisken trivs bäst i öknar och grottor, och markisen berättar att det finns ett dagbrott med kalkstensgrottor inte långt från slottet.

I kalkstensbrottet finner ni spår som leder fram till en gruvgång låst av en trägallerdörr med hänglås. Isaac dyrkar upp låset, och där inne ligger en illa åtgången, bakbunden reseförsäljare. Plötsligt omringas ni av en grupp vanställda människor; haltande, hålögda med deformerade skelett går de till anfall med krattor, påkar och hackor. De tycks ledas av en kvinna med stripigt svart hår som bär en gul ansiktsmask som en fågel, fast med stora klotrunda paddögon. Ni besegrar dem snabbt, särskilt då löjtnant Pierre sänker två av dem med sina två flintlåspistoler. Det visar sig vara utstötta, handikappade från engelska sjukan (Rakit) , som bosatt sig i en liten by och skapat en bisarr kult till något de kallade Le Reine (drottningen). Den befirade resefösäljaren berättar att de vanställda fångade honom, och offrade honom i gruvan till denna helgedom.

In i kalkstensgrottorna är det kallt, mörkt och fuktigt. Stalaktiter och stalagmiter, små pölar och djupa slukhål och klippblock om vart annat. Vissa fynd tyder på att denna grotta var känd redan på romartiden. Längst in i grottsystemet kommer ni fram till en sal med torrare luft, och där en skarp animalisk stank hänger tungt i luften. Vesslan sprattlar och krumbuktar sig i sin säck, och Enrique släpper lös den. Vesslan ilar iväg och en kort strid utkämpas bakom en sten. Plötsligt hoppar en märklig varelse upp på stenen; en föga imponerande blekfjällig, ödleliknande, 45 cm lång, med ormsvans, spensliga fågelben, flaxande hönsvingar, ilsket strirrande paddögon och en tuppkam som gubbar på huvudet. Ett väsande ekar mellan grottväggarna. Enrique avfyrar ett muskötskott – men missar! Löjtnant Pierre faller skikande till marken – död!. Enrique avfyrar sin andra pipa – fullträff!, och hönsfjädrar yr omkring när den lilla besten flyger baklänges in i mörkret av kraften från kulan. Striden är över.
Gerard tar varsamt med sig kroppen av den döda basilisken med sig i en säck.

Tillbaks i Tours så övernattar ni en natt. Den natten lyckas Issac få kontakt med stadens underjordiska synagoga gömd i en källare. Rabbi Abel Renát, en rundlätt gråhårig man, berättar att Grandotte var något av församlingens svarta får, och många undrade hur han kunde bedriva sin forkning med så dyra inköp och utan att ha något annat arbete eller beskyddare. Han sågs ofta med zigenare, även de två syskonen som dömdes för morden och utpressningarna förra året.

Ni lämnar Tours med tanken om att Doktor Grandotte, er uppdragsgivares gode vän, kanske inte var en oskyldig vetenskapsman när allt kom omkring.

Tillbaka i Paris, så utför Gerard tillsammans med en zoolog-kollega på Sarbonne en uppstoppning av kreaturet, som dock blir ohyggligt misslyckat, en styggelse att betrakta. Det hindrar dock inte att det sker en offentlig förevisning i stora föreläsningssalen med hela stadens inbjudna prominenter. Det blir en fantastiskt succé, och Gerard D’Estaing au Rochembeau’s namn sprids med ära i den akademiska världen. Den gamle veternskapsmannen får en utmärkelse av universitetet, bjuds in till de finaste salongerna, de finaste festerna, och får tillslut även en inbjudan till Hertigen av Strasbourgs årliga Vinterbal i december. Hans lycka är gjord, och nu tillhör han den absoluta gräddan bland vetenskapsmän i Paris.

Enrique och Isaac beger sig tillbaka till Baron Hercule Gaston för att redogöra för hans vän Doktor Grandotte och händelserna i Tours.

Så kommer den kalla vintern 1737…

View
Edda Zollens Doppelgangerdilemma

April 1737

Brevet från greve Gaston gav en kittlade spänning i kontrast mot det vardagliga livet. Rollpersonerna visste alla att anledningen till kallelsen med största sannolikhet berodde på ett uppdrag – det första – av synnerligen existensiell karaktär; ett led i kampen mot skymningsvärldens varelser, mot vilka Hercule Gaston, viscomte de Ardonaís, är en bastion i brinnande krig.

Ändå gick det en vecka av väntan nere i den pittoreska byn – en vecka av stegrande spänning, och tristess. Varför fick de inte ens komma in i slottet?

Slutligen kom den regntunga kvällen då alla samlades i grevens arbetsrum i slottet runt brasan i den magnifika öppna spisen. Hercule hade fått ett brev från sin gode vännina Edda Zollen av Zollenberg i Argondý, nordvästra Alsace. Hon bad om assistans i ett pseudo-vetenskapligt experiment av extraordinär art, och Hercule bad RP:na åka till henne. Med sig skulle de få grevens personliga droska och kusken Charles, och det var viktigt att vara framme innan natten 24 april. Dessförinnan hade RP:na sett en droska från den portugisiska ambassaden, och greven samtala med en sydländsk man. Dom hörde spridda ord som “är i Frankrike”, “flera redan döda”.

Resan till Argondý var skumpig och dryg. Efter några timmar blev rollpersonerna stoppade av en grupp ur konungens musketörer, som verkade leta efter någon. Utanför en byn hängde en man i en stor ek med skylten “Adorateur diable” – tydligen står inte ockultister och andra “konstnärer” speciellt högt i kurs ute på den till lika del vidskepliga och kristna landsbygden. I nästa by räddade RP:na en kringresande speleman – Peter Musikanten från Strasbourgh – från átt bli misshandlad av ett gäng fulla soldater. Han tackade för sitt liv, och spelade en fantastisk melodi på sin flöjt när han fick skjuts i droskan en bit ut ur byn.

Väl i Ardonaís sent på kvällen så tar RP:n in på värdshuset L’Grand Piggolet, innan de nästa dag ska bege sig till Edda Zollens herrgård, ca 1 timmes färd in i lövskogen ner mot ån. På värdshuset kurtiserar Enrique enträget – och med framgång :) – värdshusdottern Guinevere, medan Gerard tar ett ljuvligt fotbad framför den öppna spisen. Isaac är sen och kommer inte till byn förrän morgonen efter. Har tydligen varit kallad till förhör i domstol i Strasbourgh i svarsmål om undermåliga produkter. En sydländsk, obehaglig individ äter kvällsmat ensam vid ett bord, och får smeknamnet “Portugisen” av RP:na.

Natten fortlöper under lagom paranoia, och på morgonen ansluter Isaac till gruppen. Vagnsfärden går genom en underskön lövskog, ner till en stilla å. Där ligger en numera nedgången herrgård, eller snarare ett slott i miniatyr. Både trädgård, hus och sidobyggnader har inte underhållits på många år. Färg har flagnat och trädgårdsmöbler ruttnat. En flock kråkor kraxar olycksbådande i ett kalt äppelträd, och RP:na skickar fram kusken Charles för att knacka på och “presentera besökarna”. Först inget svar, sen ett knirrande och Eddas vän – tillika entänzier (älskare) – Mallory Levrés, en överklasslyngel från Paris, öppnar porten. RP:na visar den rosett som Hercule Gaston gav dem; tecknet på att RP:na är skickade av greven, och släpps in i den lilla tesalongen.

Edda Zollen är ger ett tudelat intryck; dels en överklassdam i fin (om än smutsig) dräkt med svallande barm, dels en glosögd, manisk vetenskapskvinna med uppenbart existensiella tokerier. Hon vill – efter en lång, förvirrande rappakalja av vetenskapliga grubblerier – helt enkelt att RP:na ska hjälpa henne med sista steget i ett experiment. Ett experiment som går ut på att Edda Zollen ska dö innan årets slut, och därmed framträda som doppelganger utanför kyrkporten vid midnatt den 24:e april. Edda Zollen tänker alltså beskåda och möta sin egen dubbelgångare, och bevisa huruvida båda väsen förintas eller är besläktade till var sin själ. Ett absurt kontrakt upprättas, där RP:na lovar – med vissa bryderier – att ta Edda Zollen av daga innan årets slut. I gengäld ska de ärva alla hennes egendomar, till stort förtret för den förvirrade Mallory Levres, som agerar testamentsvittne. Lämpligt nog bankar den lokale prästen Jean-Luc Bastil på porten, och hotar Edda med helvetet för sina synder.

Vid midnatt befinner sig hela gruppen utanför den gotiska kyrkan med gargoyler, och hukar bland gravar som sträcker sig tillbaka 700 år. Ett ljusfenomen uppenbarar sig vid grinden, som sedan visar sig vara ett dubbelled med vålnader, exakta avbilder av personer i socknen som ska dö under året – däribland Edda Zollen! Isaac kan även, med egna ögon se smedens hela familj brännskadad bland vålnaderna. Rollpersonerna drabbas av skräckblandad ångest över denna övernaturliga upplevelse, men Edda Zollen själv är lyrisk och jollrar glatt som ett barn. Experimentet är slutfört med stor framgång.

Tillbaka i Eddas herrgård, kommer gruppen fram till att dödskontraktet och därmed testamentet borde upphävas, rivas och brännas. Vilket sker efter viss diskussion huruvida detta kunde orsaka oväntade fenomen i den esoteriska världen. Tyvärr visade sig inte ödet vara så lätt att ändra. Mitt i natten väcks RP:na av ett smärtsamt galltjut i dödsångest. RP:na – varav Enrique är den mest förberedde då han tydligen sovit med ryttarstövlarna på – som fått övernatta i ett gästhus intill herrgården, rusar upp och försöker ta sig in i byggnaden, men alla dörrar är låsta. Efter viss tumult av trädgårdsmöbler genom fönster, lyckas RP:na ta sig upp till Edda Zollens sovrum. Där ligger Edda själv mördad med en dolk i bröstet, medan vita lakan förgas röda av varmt blod. I ett hörn brinner en bunt papper och böcker indränkta i lampolja.

Rollpersonerna lyckas inte stoppa elden, som får fäste i byggnaden. De väljer istället att försöka finna gärningsmannen, alternativt ta sig ner i Eddas laberatorium. Enrique stannar på ovanvåningen, där han ger sig in i Mallory Levres rum. Isaac och Gerard ger sig ner i mörkret på första våningen.

Mallorys sovrum är sängen obäddad, men älskaren själv försvunnen. Starkt misstänkt till att vara den skyldige mördaren. Enrique söker igenom garderoberna, och bländas av ynglingens moderiktiga kläder. Varsamt börjar han packa ihop plaggen av senaste snitt, medan lågorna dånar i andra änden av den stora villan. Plötsligt uppfattar Enrique ljud under sängen, och finner där en livrädd Mallory Levre med nerpinkad nattsärk. En musköt avfyras på ovanvåningen.

På våningen under rusar Isaac och Gerard in i Eddas arbetsrum, fram till skrivbordet. Dörren går igen bakom dem, och plötsligt attackerar en maskerad främling dem i ryggen. Med pistol och dirk går främlingen till attack, och skadar den gamle vetenskapsmannen allvarligt i magen, samtidigt som han ser mannens ansikte: det är den mystiske utlänningen från värdshuset L’Grand Piggolet – “Portugisen”. Rollpersonerna gör heroiskt motstånd under den tid det tar för Enrique att komma ner från andra våningen. Men spanjoren missar med ett avgörande skott från sin musköt. Med Enriques ankomst väljer mannen att ta till flykten. Hoppar genom altandörrarnas fönster för att komma undan, men ramlar och stukar armen, och tappar Eddas väska i fallet. Issac har laddat om sin pistol, genskjuter honom via salongen, och avlossar ett skott som träffar mannen illa i ryggen. Det är upplagt för Enrique att komma ifatt den liggande mannen och avgöra drabbningen. Med ett vågat hopp chansar han, men fastnar försmädligt i den trasiga altandörren. “Portugisen” tar sig upp på fötter och skubbar över gräsmattan till sin häst på andra sidan häcken. Isaac är den som snabbast tar sig igenom häcken, och utdelar ett djupt hugg med sin lömska stilett, men Portugisen kan skadad rida iväg. Isaac rusar våghalsigt efter ut i den mörka gryningsskogen, men är chanslös till fots.

Herrgården står nu i lågan sky, och rollpersonerna bestämmer sig för att försöka rädda det som räddas kan av böcker, tavlor, speglar och statyer. De får även med sig två av Eddas personliga böcker, hennes arbetsjournal och “Sanctum Spiritus” från 1288. Därefter rider Enrique efter Portugisen, men hans försprång är för stort. Med stor sannolikhet var han redan på väg antingen till Metz eller Strasbourg. Den svårt skadade Gerard tar Eddas vagn och tar sig snabbt tillbaka till värdshuset, där kusken Charles genast kör honom hem till greve Gaston för medicinsk hjälp. Det är bråttom, för blodet tränger sakteliga igenom det taffliga stygnen och slarvigt knutna förbandet.

Tillbaka i byn möter RP:na ett uppbåd av bönder på väg att släcka elden, som tvingas se hur det gamla släktgodset förvandlas till aska och ett vidbränt stenskelett. Värdshusvärden berättar att “Portugisen” inte längre är kvar i byn, och RP:na beslutar sig utmattade för att stanna en natt. Isaac själv beger sig ut på ett försök att finna klarhet och mening i den omskakande synen av smedens familj bland de döda, men finner endast mammon. Natten blir en enda lång paranoia för den uppenbarligen skärrade affärsmannen.

Dagen efter sker resan tillbaka till greve Gaston i Argondý. Den är lång och tröttsam, men efter 12 timmar är Enrique och Isaac tillbaka. På ett torgmöte ser de en aggresiv och frånstötande ockultist som utan framgång försöker uppvigla folket mot sin herre, greven. Det visar sig vara Jami Palondie, en omvänd ockultist som ger sig på sina forna kollegor.

Den stackars Gerard får slutligen ta en chans och söka hjälp hos den lokale barberaren, vilken med ren viljekraft lyckas rengöra och sy ihop såret. Det hiskeliga ärret som är kvar på Gerards mage skvallrar om den oskicklighet och okänslighet med vilken hans livräddare arbetade.

Hercule är bestört och ledsen över Eddas död, men gläds åt experimentets resultat. Han berättar att främlingen, den misstänkte mördaren, “portugisen” med största sannolikhet är lönnmördaren och sektmedlemmen Sandros Esquerre från Lissabon. Han tillhör en katolsk sekt – S:t Annas Kors – som med grymma metoder angriper ockultister och spiritister (“djävulsdurkare”) – som “perverterar guds skapelse”.

Rollpersonerna skiljs åt med olika sysselsättningar över sommaren. Gerard ägnar ett par veckor i sjuksäng, för att sen återgå till sin tjänst vid Parisuniversitetet, och en tjänst som privatlärare åt familjen Poisson. Enrique erbjuds en tjänst som förman på en av grevens vingårdar, där han ägnar tiden åt sina tre favoritnöjen: Vin, Prickskytte och Kvinnor. Isaac får ett förtroendeuppdrag att sälja en hel vagnslast av tyger och garn – hemtillverkat av bygdens bondmoror – i Strasbourg. Han får behålla en viss % av omsättningen, men resterande del av summan ska tillbaka till greven på hösten.

Så går sommaren i nådens och konungens år 1737.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.